En regim som faller och en demokratisk utveckling i Iran. Det scenariot är långtifrån säkert, menar Irankännaren Rouzbeh Parsi.
– Historiska erfarenheter visar att det inte går fortare genom den här typen av attacker, säger han.
Dödssiffrorna stiger i Iran och alltfler mål rapporteras ha bombats, inklusive sjukhus, en flickskola och det Unesco-klassade kungliga palatset i Teheran. Rouzbeh Parsi, Irankännare, författare och lektor vid historiska institutionen vid Lunds universitet, hör från de han känner i Iran om en tryckt stämning.
– Alla är väldigt rädda eftersom bombningarna har intensifierats, säger han.
Samtidigt har många Iranier, utanför och inne i landet reagerat med glädje över ayatolla Khameneis död.
– Jag förstår glädjen. Men jag är inte säker på att folk förstår konsekvenserna, säger Rouzbeh Parsi.
– Man kan se på hur det gått i till exempel Irak och Syrien. Ett krig tenderar inte att lösa det strukturella problemet med en auktoritär stat. Det kan befria dig från en tyrann. Men det är inget bevis för att det inte kommer en ny tyrann.
Demokrati inte målet
Ser man på liknande situationer historiskt, så är det större sannolikhet att utvecklingen inte går åt det demokratiska håll som många nu hoppas på, menar Parsi.
– Särkilt med tanke på vad USA verkar ha som mål. Donald Trump nämnde visserligen regimskifte, men det verkar inte vara det viktigaste målet. Och det är inte målet för Netanyahu. Från Israels perspektiv så vill man hellre se att Iran imploderar, så att landet inte längre utgör ett strategiskt hot, säger Rouzbeh Parsi.
De senaste dagarna har USA:s försvarsminister och utrikesminister förtydligat att det främsta målet handlar om att se till att Iran inte skaffar sig kärnvapen. Det har också blivit tydligt att attacken är ett brott mot den internationella folkrätten, inte minst när utrikesminister Marco Rubio skulle förklara USA:s skäl till attacken.
– Han sa ungefär att ”vi visste att om Israel attackerar, då kommer Iran svara, delvis med att attackera USA, och därför måste vi försvara oss, innan vi blivit attackerade”. Jag vet inte vad Orwell skulle sagt om detta. Kanske Monthy Python skulle kunna göra en sketch av det…
Rouzbeh Parsi menar att vi har en situation med en aktör, Netanyahu, som vet precis vad han vill, men saknar den militära kapaciteten, medan Trump inte vet vad han vill, men besitter kapaciteten.
– I USA har vi en politisk elit som vet väldigt lite om landet de ska bomba. De vet inte riktigt varför, även om de vet exakt var.
Splittrad opposition
Att ett maktskifte skulle kunna ske i landet bara för att USA och Israel bombar från luften är inte speciellt troligt, menar Parsi.
– De har dödat Khamenei och en hel del av personerna i högsta ledningen, men det finns alltid ersättare. Det är inte ett system som bygger på en person.
Samtidigt handlar det inte om att regimen antingen är kvar till 100 procent eller till 0 procent, fortsätter han.
– Det är sällan som alla som tillhört den gamla ordningen bara kan avlägsnas. I Bayern så försökte man efter andra världskriget. Tanken var att alla nazister skulle bort från makten, men till sist insåg man att Bayern då skulle bli omöjligt att styra. Så man fick låta en hel del av dem arbeta vidare i institutioner och myndigheter för man behövde deras kompetens och yrkeserfarenheter. På samma sätt kan man inte få bort varenda lärare eller tjänsteman som jobbat på ett ministerium, bara för att de tillhört det styrande partiet eller systemet.
Oppositionen i Iran är dessutom splittrad efter år av förföljelse från regimen.
– Människorna i Iran har lärt sig att överleva i ett repressivt system. Men så fort någon person (eller grupp) blir namnkunniga och formaliseras så kommer regimen och griper och kastar hen i fängelse. Det är en akilleshäl hos oppositionen i landet, samtidigt som den ändå har en ovärderlig fingertoppskänsla, just för att den verkar på plats. Något man inte kan säga om ”kronprinsen”.
Kronprinsen, Reza Pahlavi, är son till Irans siste Shah som störtades 1979. Han har ofta uttalat sig om situationen i landet och har upprepade gånger uttryckt en vilja att återvända till landet och styra det. Han har ett viss stöd bland vissa delar av den iranska diasporan, framförallt bland monarkister i USA, men hur stort stödet är inne i Iran är svårt att veta.
– Jag skulle säga att han har en ickebefintlig chans att ta makten. Han har pratat om att han kan samla 50 0000 avhoppare i revolutionsgardet, men inga har dykt upp än. Och han har varit utanför Iran lika länge som jag, sedan 1978.
Lång väg att gå
Hur vägen framåt kommer att se ut är i princip omöjlig att sia om. Men en demokratisk utveckling är ännu långt bort, tror Rouzbeh Parsi.
– Demokrati kan inte uppstå ur den nuvarande situationen. Historiska erfarenheter visar att det inte går fortare genom den här typen av krig. I Östtyskland kunde man gå från diktatur till demokrati, men då fanns Västtyskland där som redan var en demokrati att ingå i. Att få till en demokratisk process när inte ens grannländerna vill se en sån utveckling är svårt. Saudiarabien till exempel vill ju se stabilitet. Men inte stabilitet i form av återkommande, allmänna val, det vill säga demokrati.
– Möjligen att det kan gå vägen att gå mot demokrati, men isåfall kommer det ske genom en serie omvandlingar av den rådande ordningen. En process där något som redan finns omvandlas till något annat, som omvandlas till något annat. Men det är ingen naturlag att det måste gå mot demokrati. Förhoppningsvis kommer åtminstone någonting som med tiden blir stabilt, och det i sin tur kan bana vägen för en demokratisering.
Rouzbeh Parsi
Rouzbeh Parsi är historiker och adjungerad lektor vid vid historiska institutionen vid Lunds universitet, avdelningen Mänskliga rättigheter.
Han är också författare och i höstas kom han ut med boken Mellan gud och stat – Iran efter ett långt 1900-tal.
Lunds universitet, Förlaget Fri tanke





