”Men är det inte mest symbolpolitik?”
Jag får frågan en förmiddag då jag åkt till Gamleby folkhögskola för att diskutera demokrati. Som föredetting berättar jag lite hur det fungerar i riksdagen och hur man kan tänka om man vill försöka påverka samhället.
Frågan ställs av en deltagare på folkhögskolan, den är genomtänkt och uppriktig, och under hela mitt engagerade liv skulle jag tvärsäkert svarat ”ja”.
Nu dröjer jag på svaret.
I så många år var ideologi en utrotningshotad art i det politiska samtalet, i vart fall när de större partierna slog fast sina åsikter.
Inte så att politiken saknade konflikter. Det var ofta hårda fajter mellan väl inövade kombattanter. Men finanspolitiska ramverk, triangulering och en idé om att globaliseringen omöjliggjorde för ett land att bestämma sin egen väg krympte skillnaderna mellan de politiska alternativen till ett minimum. Någon liknade Socialdemokraterna och Moderaterna vid ett grälsjukt par i en sliten insjunken säng. Varje kväll la de sig till sängs sura, bråkade lite till och somnade sedan med ryggarna mot varandra. Under natten rullade de likväl ner mot gropen i sängens mitt och vaknade tätt ihop.
När man inte vågar bråka om riktningen, blir bara symbolerna kvar.
Men Tidöavtalet är något annat. Nästan varenda reform är uttänkt för att leda samhället i en tydlig ideologisk riktning. Inget får heller stå i vägen, inte beredningskrav eller protester, och absolut inte petitesser som forskning eller expertmyndigheter.
Med det redan framförhandlade Tidö 2.0 ligger den nuvarande regeringen i startgroparna för en ny mandatperiod: Public service anslag halveras och utbildningsradion avvecklas, stöd till folkbildning och trossamfund avskaffas, MUCF och Allmänna arvsfonden skrotas, marknadshyror införs och förorter rivs, pappamånader slopas, lokala klimatmål och nya naturreservat stoppas, många fler människor spärras in och oftare i fängelser som hyrs i andra länder, biståndet sänks ytterligare och stöd till FN-organ fasas ut, Sverige lämnar Agenda 2030 och internationella konventioner om vapen, invandrades rösträtt i lokala val begränsas, ännu fler utvisas, nya stöd ska få svenska kvinnor att föda fler barn och – såklart – Jomshofs uttalanden på X garanteras straffrihet.
Den traditionella högern låter sig nöjas med löften om sänkta skatter, fortsatta möjligheter till vinstuttag i välfärden, försäljningar av statliga bolag och avvecklade myndigheter.
Det här är inte symbolpolitik. Det är – med regeringens kanske vanligaste ord – ett högst ideologiskt paradigmskifte.
Det som saknas nu är inte ideologi, utan ideologisk debatt.
För med en sådan här politik går det inte att jamsa med. Valrörelsen måste innehålla ett val. Människor måste erbjudas ett alternativ till Tidöpolitiken. Det borde inte vara så svårt för oppositionen att samlas bakom några värderingar med ett brett folkligt stöd: en stark demokrati grundad i människors civila engagemang, jämställdhet mellan kvinnor och män, justa villkor för alla barn oavsett vilka föräldrar de har, en vettig röst för fred och mänskliga rättigheter i världen och här hemma.
