Att betrakta djur som saker är en historisk kvarleva som vi nu börjar lämna bakom oss. Men det behövs en bredare offentlig diskussion för att inte juridiken ska släpa efter, skriver Johan Löfgren från Pimi (Personskap för ickemänskliga individer).
Vi är vana vid att betrakta djur som egendom, åtminstone juridiskt. Samtidigt ser de flesta av oss hunden eller katten hemma som en någon, snarare än ett något. I lagen sorteras djur ändå tillsammans med möbler, bilar och andra saker som kan köpas, säljas och bytas ut. Det framstår ofta som en självklarhet. Men i själva verket är detta en historisk kvarleva – och rättssystemet har redan börjat lämna den bakom sig.
När Jordabalken infördes 1971 kom djur även fortsättningsvis att ordnas i kategorin ”lös egendom”, precis som i 1734 års lag. Det var inte resultatet av någon djupare analys av djurens natur, utan av tradition. På 1700-talet – och även på 1970-talet – var det otänkbart att djur skulle kunna betraktas som något annat än objekt i rättens mening. Frågan var inte hur djur borde förstås juridiskt, utan helt enkelt var de skulle placeras.
I dag ser verkligheten annorlunda ut. Och det börjar märkas i domstolarna.
I flera avgöranden har Högsta domstolen markerat att djur inte kan likställas med annan egendom. När domstolen konstaterar att djur ”inte är vilka objekt som helst” handlar det inte bara om ett vänligare språkbruk. Det är ett erkännande av att djur har en egen betydelse som inte låter sig reduceras till marknadsvärde eller utbytbarhet.
Detta får juridiska konsekvenser. Rätten bygger på kategorier, och dessa förutsätter att det som ingår i dem delar vissa grundläggande egenskaper. Om domstolen samtidigt slår fast att djur inte fungerar som andra objekt – att de inte är utbytbara på samma sätt och att deras relation till människor har ett egenvärde – då håller kategorin inte längre.
Så brukar rättsliga förändringar börja. Inte med stora lagreformer, utan med att de gamla begreppen börjar knaka.
Samma utveckling syns internationellt. I flera länder har domstolar och lagstiftare tvingats ompröva hur djur ska behandlas juridiskt. I USA har delstaten Pennsylvania nyligen lagt fram ett lagförslag som uttryckligen bryter med synen på husdjur som enbart egendom och i stället erkänner dem som levande varelser som ska ges särskild hänsyn i rättsliga sammanhang. Förslaget är ett uttryck för en bredare rörelse, driven av ökad kunskap om djurs sociala och emotionella betydelse.
Sverige är inte annorlunda. Vi är bara långsammare att erkänna vad som redan håller på att ske.
Att ifrågasätta om djur verkligen bör behandlas som egendom är därför inte radikalt. Det är snarare en logisk följd av den rättsutveckling som redan pågår. Men utan en bredare offentlig diskussion riskerar juridiken att fortsätta släpa efter en verklighet den i praktiken redan börjat erkänna.
Kanske är det dags att släppa taget om föreställningen att djur är saker – och börja tala öppet om vad de faktiskt är.
