Det som nu sker i Venezuela beskrivs på många håll som början på en demokratisering. Det är en farlig villfarelse. Nicolás Maduro har avsatts, men den maktstruktur som bar upp hans styre sitter kvar. Chavismen består. Det blev inget maktskifte.
Jag har nära kontakt med analytiker vid tankesmedjan Instituto Progresista Venezolano, som de senaste dagarna följt utvecklingen på plats och analyserat den politiska processen inifrån. Deras slutsats är entydig. Det som nu sker är en intern ommöblering inom regimen, inte ett brott med den.
Att detta ändå presenteras som ett steg mot demokrati säger mer om den internationella berättelsen än om verkligheten i Venezuela.
USA:s roll är central. I medierna talas det ofta om ”Trump”, som om detta vore en oberäknelig ensam galning. Det är en bild som effektivt flyttar fokus från struktur till person. I själva verket rör det sig om klassisk amerikansk geopolitik, med den skillnaden att presidenten nu öppet säger vad det handlar om. USA är i dag energimässigt självförsörjande. Venezuelas olja är viktig, men inte oumbärlig. Det avgörande är regional kontroll och Venezuelas position i maktkampen mot Kina.
Allt pekar på att USA valde förhandling framför konfrontation. Resultatet blev att Maduro offrades som symbol, medan hans närmaste krets och deras institutionella kontroll består. Vem som formellt sitter vid makten är irrelevant för USA, så länge den större planen inte störs. Den som bäst kan garantera stabilitet i USA:s tillgång till inflytande över regionens geopolitiska riktning får stödet. Det är detta vi nu ser.
Den som tolkar detta som en demokratisk öppning gör antingen en grov glädjekalkyl eller bidrar medvetet till att vilseleda.
En ny nationalförsamling med ett fåtal oppositionspolitiker installeras nu, där spelplanen kontrolleras av samma regim som innan med Delcy Rodríguez som tillförordnad president efter beslut i en chavistiskt lojal högsta domstol. Den officiella berättelsen om att Maduros frånvaro innebär frihet är absurd, men arrangemanget fyller sitt syfte.
Instituto Progresista jämför detta med tidigare verkliga liberaliseringar i Venezuelas historia, under Eleazar López Contreras och Isaías Medina Angarita. Då fanns konkreta förändringar. Politiska fångar frigavs. Opposition tilläts verka. Partier legaliserades. Inget av detta sker nu.
Ändå hörs röster i Europa som talar om hopp och ”försiktiga framsteg”. Det räcker tydligen att en diktator försvinner ur bilden för att processen ska beskrivas som positiv, trots att den enda verkliga skillnaden i praktiken är att venezuelanerna fått ännu mindre möjlighet att styra sitt eget land.
Det här sättet att snacka får konsekvenser långt bortom Venezuela. När stormakter kan kalla interna maktuppgörelser för demokratisering förskjuts gränserna för vad som accepteras i internationell politik, och folkrätten undergrävs.
I praktiken ger detta förstås också grönt ljus även för andra. Om USA kan bortse från internationella normer i Venezuela, varför skulle Kina respektera dem i Taiwan? Varför skulle Ryssland göra det i Ukraina? Men mer än så: det framstår som fullt rimligt att misstänka parallella samtal, där inflytelsesfärer förhandlas bortom offentligheten.
Jag vill veta vad mer som ingår i dessa uppgörelser. Vad har USA egentligen lovat Ryssland och Kina för att hålla dem borta från Venezuela?
Instituto Progresista är tydliga i sin analys. Venezuela används som bricka i ett större geopolitiskt spel. Demokratibegreppet reduceras till spelpjäs och används för att legitimera beslut som fattas av helt andra skäl. För oppositionen i Venezuela återstår svåra val, där varje väg innebär betydande risker.
Att låtsas att detta pekar mot demokratisering hjälper ingen. Det fördunklar verkligheten, sviker dem som lever under diktaturen och bidrar till att normalisera en världsordning där starka män gör upp om framtiden över folkets huvuden.
Ändå är historien ännu inte avslutad. Varken i Venezuela eller globalt. Så länge människor fortsätter att genomskåda maktens berättelser, organisera sig och kräva ansvar, finns ett motstånd som inga geopolitiska uppgörelser helt kan utplåna. Det är där demokratin börjar, även när den förnekas uppifrån.
Att kolonialmakters spel nu sker i fullt dagsljus.
Att Sveriges regering aktivt skyddar och ursäktar brott mot internationell rätt.
