Viktor Rydbergs dikt från 1881, det vill säga för 144 år sedan, ter sig lite väl gullig i dagens sken, tycker Bertil Hagström. ”Jag tror att tomten skulle ha varit, eller är om han nu finns kvar, rätt besviken på hur vi sköter vår jord och hur vi ser till hus och hem i ett globalt perspektiv”, skriver han och föreslår denna moderna tolkning av den klassiska vinternattsdikten.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Ger vi vår jord ömhet och vård
vi lovar stort men det verkar ej rimma
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
Men inte på avenyn, på krogar och på haken
Han mår nog inte så bra, tomten som är vaken
Står där så grå vid lagårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tänker på att nu inte längre är förr,
att vi måste världen i sin helhet införliva,
tittar mot skogen, där gran och fur
grubblar, fast ej det lär båta,
hur ska vi kunna ändra moll till dur
vi vill ju hellre skratta än gråta
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
Nej, tomten han undrar nog hur det går
Valen är klara men inte är dom lätta
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
Men tänk om alla kunde sköta sig egen syssla
då behövde vi inte med jordens levnad pyssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
Kollar koldioxidmätaren i månens ljus
tänker på världens rika som smörjer kråsen
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
tänker på gräset som är fyllt av klöver
Gödslat på gammalt vis med det som blivit över
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
då kanske lite ro i sitt sinne han får
och fundersamt drar sig något till minne
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Ja, visst ängslas vi och oro känner,
men låt oss tro på en framtid go´ vänner
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
visst har hans vaksamhet nåt att ge
och mycket om livet här på jorden att lära
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må hoppet från dem rycka
det skulle väl vara vår största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
så hoppas han att vi i görligaste mån
tar till oss endast goda seder
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Svaret som sig icke låter
gissa sig,
låt det inte bli anekdoter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
Kanske känner han där en förhoppningens doft
som den att vi måste värna om vår näste
Nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer framtiden åter tillbaka,
kan vi då tala miljö utan en moralens kaka
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
att skilja det som är glatt och det man tycker mindre om
och förstå med klokskap och barnasinne
och genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg
tomten grubblar och tänker:
Nog blir det bra om vi inte Jorden kränker
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
men snart kommer solens värme i alla fall
och så återvänder ändå ljuset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, är ändå inte Jorden i fara,
tänker sen att det må vi klara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Många sova men jorden behöver sin läkarvård
Detta sagt i denna sena timma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Han mår nog inte så bra tomten, den kraken.
