Får vi mer tid när vi skyndar oss, eller blir det bara mer bråttom? Vi behöver ta oss tid att planera och reflektera, ladda upp och återhämta oss, skriver Bodil Jönsson.
Tid beskrivs ofta som en brist”vara”. Effektiviseringarna duggar tätt. Istället för att jaga den flyende tiden skulle vi kunna begrunda att tiden kommer med samma hastighet som den försvinner. Tänk om du skulle använda ett ögonblick av din tid på jorden till att svara på frågorna: vad är det du får och får hela tiden, vad är det som är så diktatoriskt generöst att du inte kan värja dig mot dess gåva att bara komma? Jo, tiden.
Ta emot tiden
Medan en minut försvinner, kommer det ju en ny. Det ena ögonblicket följer på det andra. I en strid ström som är helt gratis för mottagaren. Tiden förtjänar ett bättre öde än att bara förorsaka kramp och tidsstress. Tänk om du kunde sluta jaga tiden och istället ta emot den på bästa sätt?
Tiden själv är likgiltig till ditt förhållningssätt. När du nästan missar bussen men ändå hinner fram i tid, är det inte tiden som tänjt sig. Det är du. Tiden bryr sig inte, för det enda den kan är att gå. Till dig och från dig. Med konstant hastighet.
Därför är det tämligen patetiskt av oss att inte bara vilja jaga den utan också idissla mantran som Carpe diem (Fånga dagen!). Det är naturligtvis eftersträvansvärt att leva livet uppmärksamt och närvarande. Men att fånga dagen, i bemärkelsen hålla fast den, det går bara inte. Du måste låta tiden gå, och du vinner så mycket på att inte spjärna emot utan låta den komma.
Ändå sitter de flesta fast i en tidskramp, inte i en glädje över tidens generositet. När några konstnärer för ett tiotal år sedan ställde ut bokstäverna T I D halvt nedsänkta i Dellensjöarna, var det en installation som väckte tankar. Och känslor. Skulle de förbipasserande bilförarna reagera med en känsla av stress inför att tiden strax skulle vara ute? Skulle de uppfatta installationen som en påminnelse om att T I D var på väg att slukas av vattnet? Eller skulle bilförarna främst dra på smilbandet åt att tiden bara kom till dem och se T I D som att den steg upp ut vattnet? Dessvärre var den övervägande reaktionen den förstnämnda. Och jag tror mig veta att det samma skulle ske idag om experimentet upprepades.
En gemensam föreställning
Tiden bryr sig inte om oss trots att vi bryr oss så mycket om tiden. ”Tid” är ju bara ett begrepp som vi hittat på för att bättre förstå vår tillvaro. Utan den hade vi bara kunnat tänka på och prata om det oföränderliga. Men vill vi också begripa oss på det föränderliga och rörliga och kunna kommunicera om det, framåt och bakåt, behövs det just en gemensam föreställning om tid.
År 1999 skrev jag boken Tio tankar om tid. Den fick en svensk upplaga på 650 000 exemplar och kom ut på över 20 språk. Hur i all sin dar kom det sig? Och vad hände sen?? Ingen hade räknat med en sådan succé. Själv tror jag att attraktionen handlade om att boken tillförde exempel och resonemang på ett språk som stod i samklang både med det levda livets och det djupt existentiellas.
Att nå fram till någon annan med en tanke är inte så lätt. Man talar och skriver bara alltför ofta förbi varandra genom vars och ens moln av ord. Det ska till relevanta nyckelexempel (symboliserade av de röda tvättklämmorna på bilden nedan) för att få läsaren att associera till egna exempel (sådana som den vita tvättklämman på klädstrecket). Först när så sker, kan det skrivna bli till något som stannar kvar i läsaren och leder vidare.
Tiden före och efter
Begreppet ställtid var ett sådant nyckelexempel som genom Tio tankar om tid spreds till många människor. Ställtid handlar om det som är före och efter. Planering och reflektion. Iordningställande och städning. Startgropar och målsnören. Uppladdning och återhämtning.
Ger du dig tid till det, kan du hitta ställtid i din kalender? Eller är det bara själva aktiviteterna som finns markerade tätt liggande intill varandra? I så fall speglar det ett självdestruktivt förhållningssätt till dig själv, din tid, din kunskapsuppbyggnad och din hälsa. Ge ställtiden en chans, det kommer att göra stor skillnad! Jag kan dessvärre inte berömma mig av att genom Tio tankar om tid ha åstadkommit en total uppslutning kring ställtiden. Men boken gjorde i alla fall ställtid till ett givet samtalsämne i många år, både till vardags och i media. Hurra för det!
Före 1950 hade ställtid varit en självklarhet i de flesta verksamheter och yrken, ja, i livet. Inte för att man var klokare då utan för att de mänskliga aktiviteterna hade en annan karaktär. Man hade varit tvungen att sela hästen innan man gav sig ut i skogen (och att också sela av den när man kom hem). Vinterhalvåret hade behövts som ställtid till sommarhalvåret, både för efterarbete, förarbete och vila. Sömnen och den nödvändiga hjärnstädningen hade varit inbyggd i tillvaron på ett helt annat sätt än vad de är i dag i vår 25/7-tillvaro. Det fanns en rytm från vilken man inte så lätt kunde skena sig bort, och en rytm hör till det viktigaste för människans välbefinnande.
I förvillelsens tid
I dag när så mycket arbete ”bara” utförs i tanken, är det lätt hänt att man hoppar över reflektionstider, uppstädningstider, målgångsnoteringar och återhämtningstider för muskler och andning. Man låter också livets många olika åtaganden, glädjeämnen och problem sömlöst överlappa varandra. Men andhämtning, pauser, förberedelser, eftertankar och underhåll behövs minst lika mycket för hjärnan som för överbelastade kroppar.
Det finns inte mycket att vinna på att vara ständigt uppkopplad, inte heller på att momentant kasta sig mellan det ena och det andra. Direkt ineffektivt blir det om man vänjer sig vid att hålla på med ”allt” samtidigt. Läs gärna Nobelpristagaren Kahnemans Tänka fort och långsamt (2013) för att komma till insikt om att tankens mångsyssleri bara är en chimär – du tvingar bara hjärnan att hoppa mellan det ena och det andra på ett synnerligen ineffektivt sätt. Vill du, kan du också söka dig till min bok Gott om tid (2019, pocket 2021), 2020-talets version av Tio tankar om tid. Böckerna har samma kapitelrubriker men Gott om tid har mer uppdaterade exempel.
Jan Stenmark har gjort en fascinerande bild av det jag varnar för ovan: det är lätt hänt att man blir en låtsasjonglör. Som till en början kan ha haft många bollar i luften men undan för undan tappat flertalet och till sist faktiskt alla. Men som fortsätter att kasta av bara vanan, för dess makt är stor. Till sist blir det som om själva den slitsamma farten är det enda som finns kvar.
Vi människor kan bättre, både utifrån vad forskningen i dag vet om hjärnan och utifrån den av många människor beprövade erfarenheten. Dags att vi ”faktar oss!”
