Mattias Dahl, vice vd i Svenskt näringsliv, intervjuas på organisationens webbplats om sin syn på arbetstidsförkortning. Han verkar vara upprörd över debatten – först löneförhandlar man, sen vill LO ha ännu högre löner! För det är ju vad man kräver, påpekar han, om arbetstiden blir kortare med bibehållen lön.
– Om alla skulle gå hem en timme tidigare, eller kanske jobba en dag mindre, så är det otroligt mycket som görs i dag som inte skulle bli gjort, säger han.
En del kanske inte skulle bli gjort, men det visar sig ju gå jämnt upp när de anställda är lite piggare. Dessutom finns det annat som skulle bli gjort, som det inte hade funnits tid till annars.
Till exempel att låta ett barn vakna långsamt, kanske ligga på armen, se en film tillsammans, innan man äter frukost. Eller att stanna på vägen och se hur lång tid det tar för en snigel att krypa upp på en sten. Att lära sig laga en köksstol som gått sönder och slippa en dag på Ikea. Sjunga i kör, umgås med vänner och engagera sig i samhället.
Men det är av mindre intresse för Svenskt näringsliv, som ju är en intresseorganisation för arbetsköpare – eller tidsköpare, som de kanske borde kallas egentligen. Lönen betalas ju ut per månad eller timme, så de köper tid som de inom vissa ramar får bestämma över. Och intresseorganisationens uppgift är att påverka opinionen och samhället så att de får köpa mycket tid – billigt.
De har fått ett enormt genomslag de senaste decennierna, långt utanför de partier som traditionellt företräder dem. Inga politiker talar om att ha tid att se hur långsamt en snigel kryper, men desto fler om att ”se sina föräldrar gå till jobbet”.
Det skulle kunna vara upp till var och en, hur mycket tid man vill avvara. Men vi lever i ett samhällssystem som är uppbyggt kring att var och en ska försörja sig genom att sälja sin tid. Dessutom finns det ingen garanti för att någon vill köpa den tid man har till salu.
Det finns undantag, förstås – de yngsta och de äldsta förväntas inte sälja sin tid, studerande studerar och nyblivna föräldrar tar hand om sina barn. Sjukdom, vissa funktionsnedsättningar och arbetslöshet kan också vara undantag, men under allt hårdare villkor. Allt för att slå fast att normen ändå är norm.
Vi behöver komma ihåg att det inte måste vara så. Undantagen är ju inga undantag – det är under en begränsad tid i livet som man har någon tid att sälja, och det är individuellt. En del behöver all sin tid för egen del och andra hittar ingen som vill köpa deras tid. Och oavsett det ska alla leva.
Den rimligaste lösningen vore att ge alla en basinkomst att leva på. Det skulle ge oss mer autonomi och frihet, ro och tid för tankar, idéer, samtal och samarbete. Inte särskilt många skulle välja att sitta overksamma, och friheten att sälja en del av sin tid skulle bli en frihet på riktigt.
Men där är vi inte. Det är en händelse i samhällsdebatten att det ens kommer upp ett förslag om att förkorta arbetstiden – äntligen tar en stor organisation som LO något annat än tillväxt på allvar.
När man tittar på de många försöken med arbetstidsförkortning ser man att tiden ofta används mer effektivt – det är inte ”otroligt mycket som inte blir gjort”. Ibland behöver man anställa lite fler, ibland inte. Framför allt visar den ena studien efter den andra att människor mår bra av kortare arbetstid, på flera olika sätt. Det borde räcka så.
Nu minskar jag min arbetstid till hälften.
Att en autokrat bombar en annan autokrat så att en tredje kommer till makten kan väl inte leda till demokrati?
