Om det är något jag saknar i dag är det en våg av upproriska protestlåtar. Musik som tonsätter den värdiga vrede många av oss känner mot västvärldens statsledningars hyckleri och dubbla standarder vis-á-vis det globala syd. Jo, jag vet att dessa sånger finns någonstans därute, men tycks vara marginaliserade – med undantag för etablerade och respekterade profiler som Bruce Springsteen som skrev Streets of Minneapolis som svar på händelseutvecklingen i Minnesota.
Som musikjournalisten Fredrik Strage skriver finns samhällskritik inte i låtarna på samma sätt som under 1960-talet och fram till 1980-talet, utan det är snarare på sociala medier som artister kan göra ”uttalanden”. Det är som att det numera råder en skarp gränslinje mellan den kommersiellt gångbara musikproduktionen och de politiska åsikterna. Ett aktuellt exempel på detta fenomen är den prisbelönade och internationellt framgångsrika popstjärnan Zara Larsson, som till Göran Greiders stora förtjusning skrev en ”lysande politisk dikt”. Även Dagens ETC:s ledarskribent Henrik Jalalian hyllade Larsson för att hon ”älskar socialism” och ”fucking hatar ICE”, samt framhöll att detta klarspråk är något för oppositionen i Sverige att dra lärdom av.
Emellertid finns ett problem varje gång just Larsson kommer på tal, och det är att nästan ingen pratar om hur bra hon är som artist från första början. Nu råkar inte jag tillhöra hennes målgrupp, men av det jag hört är kvaliteten medioker och håller god ton. Med andra ord är det alltså ärligt talat ganska trist. Ska musik verkligen vara så här duktig och städad? Nej, jag tycker inte det.
Larsson är i så fall betydligt mer intressant som ett musiksociologiskt mediefenomen, just på grund av det motsägelsefulla i hennes artisteri. Å ena sidan skapar hon konventionsenlig popmusik med närmast anonymt sound, å andra sidan ägnar hon sig åt åsiktsexponering om jämlikhet och social rättvisa på sociala medier.
I delar av USA kan hennes åsiktsyttranden säkert uppfattas som radikala och provokativa. I Sverige skulle jag nog hävda att hon utgör det exakta måttet för hur mycket ”woke” man mäktar med. Hur som helst förmår hon uppenbarligen att väcka ett raseri bland konservativt sinnade högermän, och det kan ju vara ett smart marknadsföringsknep. Deras reaktioner bidrar till ökad räckvidd och stärker bilden av henne som en feministisk rebell som står på de förtrycktas sida.
Med det sagt anser jag inte att det är fel att musikprofiler medverkar i samhällsdebatten eller att jag för den delen inte instämmer i stora stycken av Larssons åsiktspaket, för det gör jag. Det sorgliga menar jag handlar snarare om när artisters åsikter blir som ett poserande, och inte något som avspeglas i ens konstnärliga praktik, till exempel att låta form och innehåll utmana vedertagna mönster.
En lättnad är att Larsson åtminstone är trogen sin åskådning sedan hennes genombrott på 2010-talet, till skillnad från rapartisten Nicki Minaj som numera valt att ansluta sig till MAGA-rörelsen.
Såg pop-punkbandet Svart Katt på Kafé de Luxe i Växjö. Fantastisk spelning!
AI-genererad musik. Jag hatar det nåt så fruktansvärt.
