Så har då frågan om sänkt arbetstid dykt upp igen. Det är ju snart val. Miljöpartiet var först ute den här gången, tätt följd av Vänsterpartiet. Hur hårt tryck vågar de sätta på en potentiell socialdemokratisk statsminister som – det är min övertygelse – hellre gör upp med Moderaterna? Med motivet: ”För Sveriges bästa i oroliga tider …”. Skönt att slippa småpartier dessutom.
Det är långt ifrån första gången de två partierna försöker välta betonghäckarna i socialdemokratin i frågan om lagstadgad sänkt arbetstid. Regeln är att Socialdemokraterna lovar utredning vars underförstådda mål att ingenting ska hända. Nu senast var det Annika Strandhäll som ansvarade för en sådan utredning. I övrigt har det på 2000-talet varit Mona Sahlin som huggit huvudet av utredningar och förslag. Socialdemokratins innersta kärna är betong. Tro inget annat!
Första gången arbetstidsfrågan behandlades i riksdagen var 1856. Bondeståndets Nils Hansson begärde att arbetstiden skulle begränsas till tolv timmar per dag för vuxna och åtta timmar per dag för barn. Motionen avslogs. Nästa gång frågan behandlades var 1919. Då reglerades arbetstiden till 48 timmar i veckan för stora, manligt dominerade, grupper. Verkstadsföreningen (ungefär nuvarande Svenskt Näringsliv) var upprörda. I en skrivelse frågade man vad arbetarna skulle sysselsätta sig med på fritiden som kunde vara lika fostrande som arbetet?
1970 beslutade riksdagen att den lagstadgade normalarbetstiden skulle vara 40 timmar per vecka. Så är det än idag. Trots att det, när detta skrivs, har gått mer än ett halvt sekel. Samhället såg verkligen helt annorlunda ut i början av 70-talet än det gör idag. Sverige stod fortfarande för tio procent av världens fartygsproduktion. Det fanns inga persondatorer. Carl XVI Gustaf blev kung och vänsterpartister kallade sig stolt för kommunister. Miljöpartiet var inte påtänkt. Proggrörelsen blomstrade. Gröna vågen gick över Sverige, USA lämnade Vietnam och … riksdagen införde 40-timmarsveckan. Som skulle visa sig vara ett beslut gjutet i betong som inte ens maskrosor kunnat spränga sig igenom. Eller, under en sorglig period, ens velat. Kanske av rädsla för att stöta sig med socialdemokraternas ledning.
År 2011 hävdade dåvarande språkrör att partiet inte längre ansåg att sänkt normalarbetstid var viktigt. Det var minst sagt häpnadsväckande. Så pass att SVT:s dåvarande politiska kommentator Margit Silberstein jämförde det med Maud Olofssons plötsliga ja till ny kärnkraft. Jag antar att Miljöpartiets dåvarande ledning ville blidka sossarna inför nästa val, bli ”regeringsfähiga”. Det var en märklig parentes i partiets historia!
Om det nu skulle bli en rödgrön regering så är mitt absoluta råd till Amanda Lind, Daniel Helldén och Nooshi Dadgostar att inte vika ner sig, att inte luras av s-löfte om ännu en utredning. Sådana löften har vi sett i fyrtio år. Alla har haft som outtalat mål att förvirra, fördumma eller till och med förnedra.
Hotet om att Magdalena Andersson gör upp med Moderaterna då? Ska man ta på allvar. Men inte med böjd rygg. Med raka ryggar från MP och V ges de goda krafterna inom sosseriet mod att stå upp för sina ideal. Det behövs i en tid som vår.
Kvinnor i den svenska OS-truppen.
Tja, gissa vad …
