En blockad av en djurtransport kan göra att transporten förlängs och bidra till ökat lidande – men det är ingenting jämfört med det lidande det innebär för att djuret att bli bedövad med koldioxid och sedan avlivad, skriver djurrättsaktivisten Martin Smedjeback.
En lastbil på cirka 15 ton körde aggressivt fram ett par meter från oss i djurrättsgruppen Alla vill leva. Det var den 3 december 2025 framför Dalsjöfors slakteri, en bit utanför Borås. Trots att polisen sa att vi skulle flytta oss så satt vi kvar framför slakteriets grindar. I en kommentar till blockadvideon (med drygt 260 000 visningar) skriver Mattias: ”Era aktioner skapar nog mer stress och oro hos djuren än vad som är nödvändigt.”
En rimlig invändning kan tyckas! Transporter av djur är ofta stressande och under vår blockad fanns det en djurtransport som fick vänta kanske en halvtimme längre. Samtidigt ska man tänka på att djuren kan ha transporterats i upp till åtta timmar och att inne på slakteriet kan de få vänta ännu längre om det är köer.
Det starkaste lidandet en gris upplever i sitt liv är dock bedövningen med koldioxid. Det är något som Aftonbladet nyligen rapporterade om (13 dec). ”Grisarna hoppade uppåt i buren och kämpade med aggressivt kroppsspråk. De uppvisade ett maximalt överlevnadsbeteende vilket tyder på att de utsattes för den högsta nivå av rädsla och stress som ett djur kan känna” citeras professor Bo Algers och andra forskare från en rapport. Det är denna ytterst smärtsamma bedövningen med koldioxid som används på de elva största slakterierna i Sverige trots massiv kritik från forskare. ”Jag tycker personligen att koldioxidbedövning borde förbjudas explicit” säger Per Jensen, professor i etologi, i samma artikel.
Är det inte mer rimligt att rikta sin klagan mot slakterierna än mot oss aktivister? Det är ju trots allt slakterierna som plågar grisarna med smärtsam koldioxid och är själva orsaken till att grisarna finns på transporten. En halvtimmes väntan i transporten är nästan försumbar med lidandet som grisarna utsätts för i gaskammaren.
Vi räddade inga djur undan lidande under vår aktion. Men om jag vore i samma situation som grisarna skulle jag vilja att någon stod upp för mig, även om det inte nödvändigtvis var jag som fick skörda frukterna av handlingen. Genom att vara där med våra egna kroppar i vägen för dödandet blir frågan inte längre abstrakt. Martin Luther King pratade om att ickevåldsaktioner dramatiserar konflikten, våldet flyttas upp till ytan genom civil olydnad.
Slakterierna lever på dödandets anonymitet. Det plågsamma maskineriet kan fortsätta endast för att vi väljer att se bort. Det är när vi istället börja bry oss och agerar som förändring kan börja ske.
