När jag var liten var min högsta önskan att få bli bildkonstnär när jag blev stor. Tro det eller ej, men jag höll min allra första utställning strax innan jag fyllde sju år. Det var på Vara folkhögskola mot slutet av februari 1998 som jag höll en ”vernissage” där över 150 av mina teckningar visades. Det var avbildningar på mina barndomshjältar tant Grön, tant Brun och tant Gredelin från Elsa Beskows sagovärld.
Så småningom fick jag senare under tonåren höra att man inte kunde försörja sig på att vara bildkonstnär och att det var viktigt för ens egen skull att ha ett ”riktigt” jobb, för annars kan man inte betala sina räkningar. Än i dag, vid snart 35 års ålder, kan jag fortfarande höra vuxna uttrycka en syn på kultur som ett slags lyxhobby reserverad för den övre medelklassen i storstäderna. Inte minst hos den heliga arbetslinjens hårdnackade försvarare råder en orubblig uppfattning om kulturarbetare som en bortskämd elit som lever på skattefinansierade bidrag – ja, ni vet, ”jättemassor” av pengar som rycks från sjukvården.
Låt mig säga detta säga rakt ut: För den som verkligen vill satsa på en yrkeskarriär inom kultur finns det ingen framtid i Sverige som det ser ut idag. Säger jag det för att jag är bitter och cynisk? Nej, snarare för att jag är så fruktansvärt arg och besviken för att det finns så otroligt många talanger och så mycket potential för ett blomstrande kulturliv som skulle kunna göra Sverige till ett så attraktivt och intresseväckande land. Men det politiska etablissemanget från vänster till höger framstår ofta som så obildade, trots de högtidliga talen om att ”kulturen är viktig för demokratin”.
Just därför är det med stort intresse som jag riktar blicken mot Irland som ämnar införa ett statligt system som genererar garantilöner för konstnärer (för övrigt hade Sverige det också, innan alliansregeringen avskaffade det 2009). Irlands regering säger sig göra detta utifrån förståelsen att med ekonomiska förutsättningar ges rättmätig tid åt skaparna att på allvar fördjupa sig i den konstnärliga processen. Tid är fundamental för kreativiteten, eftersom tid inrymmer rörlighet, riktning, förändringar och slutligen varaktighet. Likaså är tid väsentlig även för betraktaren som tar del av det färdigställda verkets existens och dess känslomättade förmedling av sammanvävda historier och ibland utmanande perspektiv som manar till eftertankar.
”Who can say where the road goes/As the day flows/Only time”. Så lyder de allra första textraderna i den stämningsmättade kärleksballaden av den irländska sångerskan Enya, känd som drottningen av New Age-musik. Endast tidens gång, sjunger hon, förmår att någorlunda räta ut vissa frågetecken kring ens bedrövelse och ovisshet. Helt enkelt därför att man får en växande överblick på de erfarenheter som frodas ur det förflutnas mörker ju längre tiden går. Konsten har en tidlös kraft som vetenskapen saknar. Konst avspeglar tidsandan och utforskar de eviga frågorna kring vad det innebär att vara människa.
Sir Ian McKellens magnifika recitation av ett utdrag ur Shakespeares Sir Thomas More i Stephen Colberts talkshow för att påvisa västvärldens kränkande behandling av invandrare idag.
Wim Wenders märkliga uttalande vid Berlin filmfestival om att filmindustrin bör hålla sig borta från politiken.
