Nyligen offentliggjordes att regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att utreda förändringar i artskyddet. Av pressmeddelandet framgår att ”förslagen är utformade så att fridlysningsförbuden inte i onödan försvårar för verksamheter och åtgärder samtidigt som förbuden anpassas utifrån djur- och växtarternas skyddsbehov.” Prio ett är alltså i vanlig ordning att göra det enklare att förstöra skog och mark för att tjäna pengar, på bekostnad av de arter som är helt beroende av att vi inte förstör deras hem.
Enkla lösningar för evig tillväxt på andra levande varelsers bekostnad har blivit ett signum för vår regerings politik. Man motiverar det ofta som klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari gör i pressmeddelandet om utredningen: ”Skogen och svenskt skogsbruk är en avgörande resurs för klimatet, och artskyddet måste vara förutsägbart och ändamålsenligt. Dagens förslag innebär ett effektivare skydd eftersom de arter som verkligen är i störst behov av nationell fridlysning, de mest hotade arterna, får ett starkare skydd än idag, samtidigt som förslagen generellt kommer medföra lättnader för markägare”.
Kort sagt: om vi säger att vi ska skydda dem som är allra mest utsatta för vår brutala exploatering kan vi ha ihjäl resten. Att den biologiska mångfalden – alltså långt fler än bara de mest utsatta arterna – är oerhört viktig för klimatet verkar klimat- och miljöministern ha glömt bort.
I utredningen ingår också att se över de arter som är fridlysta. Det behöver inte vara en dålig sak. I teorin skulle det kunna betyda att artskyddet stärks, att fler arter skyddas och att slutsatsen blir till fördel för den biologiska mångfalden. Men har man utgångspunkten att fridlysningsförbuden inte ska försvåra för skogsbruket är det närmre till hands att tänka att den önskvärda slutsatsen från regeringens sida snarare utarmar den biologiska mångfalden. Man skriver om ”ett mer ändamålsenligt skydd”. Men vilket ändamål? Att bevara skogsbrukets fria tyglar, eller den biologiska mångfalden? Så som skogen brukas i dag, med utbredda monokulturer och kalhyggen, kan de två ändamålen inte samsas.
Jag kan inte låta bli att undra om regeringen verkligen förstår hur det går till när en art blir utrotningshotad och fridlyst. Förstår de inte att dagens skogsbruk varit oerhört ogynnsamt för många arter? Pourmokhtari nämner orkidén knärot i en artikel i GP om den kommande utredningen, en art som ofta förekommer i just den här debatten, och säger: ”Arter som förekommer i stora antal i delar av landet, som orkidéarten knärot, är inget som enligt det här förslaget kommer att kunna hindra skogsbruk”.
Vad hon inte nämner är att knäroten minskade kraftigt i antal under 90-talet, samt att den är oerhört känslig för dagens skogsbruk. I dag är den, liksom alla andra orkidéer, fridlyst. Det är ju inte så svårt att gissa vad som skulle hända med den arten om dess skydd luckras upp till förmån för skogsbruket. När fokus läggs på kortsiktiga ekonomiska vinster betalar klimat, miljö och biologisk mångfald det högsta priset. Ju mer vi utarmar den biologiska mångfalden till förmån för ett destruktivt skogsbruk i dag, desto skörare skogar och marker får vi i morgon. Regeringens klimatpolitik är så kortsiktig att den lägger fälleben för sig själv.
Vi behöver inte göra det lättare för skogsbruket att syssla med business as usual. Vi behöver istället revolutionera skogsbruket och skogspolitiken, så att de utgår från en djupare förståelse för hur ekosystem, klimat och miljö hänger ihop. Vi behöver inte en utredning med syftet att luckra upp fridlysningar, utan en utredning om hur skogsbruket kan bli mindre brutalt, ekosystemfientligt och sårbart. Hållbarhet kan bara skapas i samklang med de ekosystem vi är beroende av, inte genom att vi utarmar dem.
Gina Dirawis sommarprat.
Extremväder.
