Kurderna i Turkiet lever fortfarande under förtryck. Den som talar kurdiska kan bli trakasserad, arresterad eller fängslad, skriver Shamm Shamayi Saleh. Men de svenska politiker som förr hyllade kurdiska kvinnors mod i Kobanê väljer nu att tiga.
DEBATT. Jag skriver detta som kurd, som en röst för mitt folk – ett folk som i generationer har kämpat för sin överlevnad, och som gång på gång svikits av världssamfundet. För medan politiska ledare i Europa talar varmt om demokrati, mänskliga rättigheter och frihet, fortsätter verkligheten för oss kurder att vara en mardröm av förföljelse, tystnad och blod.
Ett folk berövat sin röst
Att vara kurd i Turkiet år 2025 är fortfarande att leva i ständig rädsla. Att tala sitt eget språk, att kalla sitt barn vid ett kurdiskt namn, att kräva sina mest grundläggande rättigheter – allt detta kan leda till arrestering, trakasserier eller åratal bakom galler. Journalister fängslas för att de skriver om sanningen. Folkvalda politiker avsätts, deras partier stämplas som hot mot staten. Vanliga människor reduceras till brottslingar bara för att de vägrar förneka sin identitet.
Den kurdiska kulturen lever, men den tillåts inte blomstra. Den överlever i skuggor, i viskningar, i föräldrar som tyst lär sina barn ord på kurdiska medan de samtidigt varnar dem: ”Säg inte detta högt i skolan. Det kan vara farligt.”
Stod på frontlinjen mot IS
Världen glömmer snabbt, men vi glömmer aldrig. Det var kurdiska styrkor – kvinnor och män – som stod på frontlinjen mot terrorgruppen IS. Det var våra byar, våra kroppar, våra liv som offrades när hela världen darrade inför mörkrets framfart.
Vi slogs inte bara för vår egen överlevnad, utan för mänsklighetens. Våra peshmerga och YPJ-soldater bar bördan av ett krig som inte bara var vårt. När andra stater vände bort blicken, när andra arméer flydde, stannade vi. Vi betalade det yttersta priset.
Och vad blev tacken? När strålkastarljuset från medierna slocknade, lämnades vi ensamma. De hjältar som en gång hyllades i väst möter nu nya fängelsemurar och kulor – denna gång från en stat som kallar sig demokratisk.
Världens svek – och Sveriges tystnad
Det kanske mest smärtsamma är inte bara våldet i sig, utan världens passivitet. EU skriver under avtal med Turkiet. Nato låter en allierad trampa på mänskliga rättigheter utan konsekvenser. Och Sverige – mitt land lika mycket som ert – som så gärna vill stå som en röst för frihet i världen, har plötsligt blivit tyst.
Hur kan svenska politiker, som en gång stod på Sergels torg och hyllade kurdiska kvinnors mod i Kobanê, nu välja att tiga? Hur kan en regering som talar om frihet och rättvisa samtidigt förbli passiv inför ett systematiskt förtryck som pågår rakt framför våra ögon?
Rättigheter, inte privilegier
Vi kurder ber inte om mer än det som är varje människas rätt: att tala vårt språk, att leva utan rädsla, att utöva vår kultur och delta i samhället på lika villkor.
Men så länge världen fortsätter att vända bort blicken, så länge kurder reduceras till en bricka i stormakternas schackspel, kommer förtrycket att fortgå.
Det är dags att Sverige och världen slutar hyckla. Ni kan inte tala om mänskliga rättigheter i Ukraina men tiga om mänskliga rättigheter i Diyarbakir. Ni kan inte hylla kurdiska soldater när de bekämpar IS, och sedan svika deras folk när kriget är över.
En vädjan och en varning
Jag skriver detta som en vädjan, men också som en varning. Förtryck kan aldrig bygga stabilitet. När en stat förnekar miljoner människor deras mest grundläggande rättigheter är det inte bara en tragedi för oss – det är ett hot mot hela regionens framtid.
Kurderna står än i dag på frontlinjen. Inte bara mot IS-återkomster, utan mot förtryck, mot utplåning, mot glömskan. Men vi kan inte stå ensamma för alltid. Världen måste välja sida. Ska ni fortsätta låta tystnaden vara er medskyldighet – eller ska ni stå på rätt sida av historien?
Vi kurder har betalat priset för friheten. Nu är det er tur att visa om orden ”mänskliga rättigheter” verkligen betyder något.
