Ett kärnvapenkrig skulle troligen bli slutet på vår civilisation. Det är ingen naturkatastrof, skriver Johanna Deinum, utan något som vi faktiskt kan förhindra. Det här är den första av två delar av hennes essä om kärnvapenkrig.
Ett kärnvapenkrig är inte en naturkatastrof, inte heller är det ett förbestämt harmageddon. Det är människor som kan göra att det inte blir krig, men vi kan inte förhindra ett vulkanutbrott, det är en naturkatastrof!
Farligare än någonsin
Ett kärnvapenkrig blir med största sannolikhet slutet på holocenperioden och därmed vår så kallade civilisation. Kärnvapen är de farligaste vapnen som mänskligheten känner. Även ett litet kärnvapenkrig, till exempel mellan Indien och Pakistan, som bara har 2–3 procent av jordens kärnvapen, skulle förändra hela planeten. Efter ett eller ett par år svälter nästan alla som stannar i Sverige i en atomvinter.
Är det säkrare nu än under det kalla kriget? I början på november har Trump instruerat Pentagon att omedelbart börja matcha andra kärnvapenmakters tester av kärnvapen, med specifik hänvisning till Ryssland och Kina. Utlåtandet kommer strax efter att Ryssland tillkännagivit, inte att de hade gjort ett kärnvapenprov, men att de framgångsrikt testat en kärnkraftsdriven och kärnvapenkapabel kryssningsrobot, samt en kärnkraftsdriven torped. Senast USA genomförde ett fullständigt kärnvapenprov var 1992, och det är inte känt att Kina eller Frankrike, eller andra, förutom Nordkorea, har gjort sådana prov sedan dess. Endast Nordkorea har genomfört flera kärnvapentester, varav det sjätte och senaste, 2017, var underjordiskt. Enligt nordkoreanska uppgifter var det en vätebomb.
Det finns tre böcker som alla borde läsa: 2024 kom boken Nuclear war, a scenario av Annie Jacobsen och i maj i år kom Mark Lynas ut med en ny bok: Six minutes to winter: Nuclear war and how to avoid it och Alan Robock och Owen Toon gav ut Earth in flames: How an asteroid killed the dinosaurs and how we can avoid a similar fate from nuclear winter. Böckerna är skrämmande aktuella.
Nu skrivs det nästan aldrig längre om vad användning av kärnvapen, det vill säga ett kärnvapenkrig, skulle innebära. Jag skriver mer om det i del 2 av den här texten. Man skulle kunna tro att kärnvapen sedan Kubakrisen 1962 har blivit mindre farliga, men ett kärnvapenkrig är ett ännu större hot mot mänsklighetens omedelbara överlevnad än klimatförändringarna. Dagens kärnvapen är farligare än någonsin. Styrkan i moderna kärnvapen är många gånger större än i de atombomber som fälldes för 80 år sedan, som utplånade Hiroshima och Nagasaki. Ännu värre blir det om kärnkraftverk och lager av använt kärnbränsle skulle attackeras med kärnvapen, vilket skulle förorsaka förödande spridning av farliga radioaktiva ämnen, som skulle göra stora landområden obeboeliga för hundratals generationer.
Vi kan inte alltid ha tur
Alla dessa kärnvapen utgör ett bisarrt hot mot allt liv på vår enda jord! Det är inte något som bara oroar oss äldre. Som Mark Lynas frågar sig: Varför finns det inga massdemonstrationer, ingen kärnvapen-Greta? Vi behöver inte blunda och i full fart köra ned i avgrunden. Enligt Svenska freds har det på grund av missförstånd eller tekniska fel varit nära kärnvapenkrig uppemot 25 gånger – rena turen att det fanns kloka människor!
Vi kan ändra kurs och hitta en annan väg bort från krig. En världsomspännande mobilisering mot kärnvapen kan fungera. Om den mänskliga civilisationen ska överleva på lång sikt har vi inget alternativ. Vi kan inte alltid ha tur! Om vi fortsätter på samma sätt som nu inträffar oundvikligt det värsta scenariot.
Man hoppades ju att Nobels fredspris 2017 till ICAN:s antikärnvapenkampanj skulle bli en väckarklocka för vårt slumrande engagemang mot ett av de största hoten mot mänsklighetens överlevnad. Beatrice Fihn från Ican sa då: ”Berättelsen om kärnvapen kommer att ha ett slut, och det är upp till oss vad det slutet blir.”
15 000 ton TNT
Låt mig därför rekapitulera några data.
Enligt SVT fanns det under det kalla kriget cirka 70 000 kärnvapen i världen. Sedan dess har antalet sjunkit år för år. Det är främst stormakterna USA och Ryssland som står för minskningen. Nu stannar minskningen av och antalet operativa stridsspetsar ökar. Men det exakta antalet är osäkert eller hemligt. Nu, 2025, lär det finnas totalt 12 241 stridsspetsar: Ryssland har 5459, USA 5177. Kina 600, Frankrike 290, Storbritannien 225, Indien 180, Pakistan 170, Israel 90, Nordkorea 50. Av dessa är 4 000 kärnvapen operationella och redo att användas. De övriga är i förvar och behöver förberedas innan de kan användas.
USA och Ryssland kontrollerar tillsammans mer än 90 procent av världens vapenlager. Båda länderna har vapen för en triad av utplaceringar – silobaserade (underjordiska) interkontinentala ballistiska missiler (ICBM), avfyrade via raketer, av vilka vissa kan nå vart som helst på planeten, ubåtsavfyrade ballistiska missiler, som kan avfyra kärnvapen med liknande räckvidd från under vattnet och bombplan, eller flygplan som kan bära och utplacera kärnvapen.
Sprängkraften i en vätebomb anges i antal ton TNT (trinitrotoluen), som är ett av de starkaste ”vanliga” sprängämnena. Atombomben över Hiroshima hade exempelvis en sprängverkan på cirka 15 kiloton TNT, (15 000 ton TNT). En vätebomb kan i princip ges hur stor sprängkraft och fås att avge hur mycket gammastrålning som helst, det är mängden ”bränsle” som begränsar. Den största bomben som någonsin testats var på cirka 50 000 000 ton, (50 megaton). En annan, Castle Bravo, var på 15 megaton TNT. De var alltså 3 300 respektive 1 000 gånger större än Hiroshimabomben.
Det finns strategiska kärnvapen. De har ofta lång räckvidd och laddningar på hundratals kiloton TNT. De kan nå strategiska mål som militärbaser och större städer på andra kontinenter. Det finns även ickestrategiska kärnvapen, så kallade slagfältskärnvapen, eller taktiska kärnvapen, med lägre sprängverkan. Atombomben Little boy, som detonerade över Hiroshima 1945, var ett taktiskt kärnvapen med en laddning på 15 kiloton. Nu är den genomsnittliga sprängverkan per kärnvapen betydligt högre. Man kan inte förlita sig på att ett anfall med taktiska kärnvapen inte utlöser en omedelbar motaktion, och då är ett storkrig ett faktum.
Uppgraderar kärnvapen
Även om det globala lagret av kärnvapen och vissa nationella arsenaler i dag är en bråkdel av vad de var i slutet av 1980-talet, finns det nu fler kärnvapenbeväpnade stater och därmed fler möjliga incidenter. Vissa arsenaler har ökat, alla har moderniserats och nukleära hot hörs allt oftare. Den globala mänskliga befolkningen var på 80-talet cirka 5 miljarder och nu är den 8,2 miljarder, det finns många fler miljonstäder och olika delar av världen är mycket mer beroende av varandra, vilket skulle göra effekten av ett kärnvapenkrig ännu mera global.
Moskva och Washington, världens två kärnvapensupermakter, har länge arbetat tillsammans för att minska sina arsenaler. Men, för första gången sedan slutet av det kalla kriget har nu dessa supermakter återigen börjat utveckla fler, annorlunda och bättre kärnvapen och skulle kunna använda dem på nya sätt. Även Kina framväxer som en kärnvapenstat. De viktigaste resultaten från Sipri Yearbook 2025 är att en farlig ny kärnvapenkapprustning håller på att uppstå i en tid då vapenkontrollregimer är kraftigt försvagade, där nästan alla nio kärnvapenstater under 2024 fortsätter intensiva kärnvapenmoderniseringsprogram, uppgraderar befintliga vapen och lägger till nyare versioner. Till exempel verkar Trumps förslag från 2018, som Biden stoppade, att bli verklighet: den 22 augusti 2025 valde kongressen fem företag för att gå vidare med utvecklingen av den framtida Sea-launched cruise missile-nuclear (SLCM-N).
Nobelpristagarnas församling för förebyggande av kärnvapenkrig uppmanade 16 juli 2025 i en deklaration alla stater att upprepa sitt åtagande om ett moratorium för kärnvapenprovtagning och göra vad som krävs för att säkerställa att fördraget om fullständigt förbud mot kärnvapenprov skulle träda i kraft snabbt. I Nature 17 juli 2025 hänvisades till den deklarationen att man aldrig kan överskatta följderna av ett kärnvapenkrig. Forskare måste ta med sig sin expertis till sina politiska ledare och se till att kärnvapen aldrig kommer att användas igen.
89 sekunder före midnatt
”Domedagsklockan” står nu 89 sekunder före midnatt. 1995 var den ställd på 17 minuter i 12! Klockan är en modell som visar hur nära mänskligheten är att utplåna sig själv. Den ställs i januari varje år av en grupp Nobelpristagare i fysik och andra framstående forskare i USA. Det nya klockslaget publiceras i Bulletin of the atomic scientists årsrapport.
Den började som en nödåtgärd 1947, skapad av forskare, bland annat Einstein, som såg ett omedelbart behov av en offentlig uppgörelse efter atombombningarna i Hiroshima och Nagasaki. Dessa forskare förutspådde att atombomben bara skulle vara ”den första av många farliga gåvor från den moderna vetenskapens Pandoras ask”. De hade helt rätt.
En av dem som ställer domedagsklockan sa nyligen: ”Vi hör att många verkar tro att det inte längre skulle finnas en nukleär risk, att det tillhör kalla kriget”. Tyvärr verkar det bland den amerikanska militären finnas en betydande kunskapslucka om effekterna av kärnvapenkrig, påpekades det i en studie från 2023 av författare från de amerikanska nationella akademierna för vetenskap, ingenjörsvetenskap och medicin.
Vi kan inte heller lita på den nukleära avskräckningsdoktrinen, som inte längre är ett spel för två. Nu finns det ännu fler riskfaktorer: felaktig och vilseledande information på nätet kan påverka både ledarna och befolkningen, dessutom kan AI störa besluten.
Det tar 26 minuter och 40 sekunder för en ballistisk missil, ICBM, från en avfyrningsplats i Ryssland till Amerikas ostkust. Det var så 1959–1960, när kärnfysikern och tidigare Pentagonforskaren Herb York hade gjort den första analysen, och det är lika sant i dag! Möjligheten att hindra ett kärnvapenkrig kommer alltid att vara beroende av information som kan påverkas av tekniska fel och mänskliga felbedömningar, som historien har visat.
Bilden överst är bytt den 30 november kl 12.04. /Syre
