Barnbarnsbarnbarn till svenska USA-immigranter kommer till Sverige, kramar gärdesgårdsstängsel och snyftar att de äntligen känner sig hela. Allt för Sverige har varit en av de mest populära dokusåporna i Sverige i drygt ett decennium. Även jag älskar programmet. Jag blir varm i hjärtat av att brutna släktband lagas och ofullkomliga historier fylls i.
Men jag har ändå inte kunnat låta bli att jämföra vilken skillnad det är i hur dessa svenskättlingar bemöts i jämförelse med oss adopterade. Det finns en mycket stark, mer eller mindre uttalad förväntan om att man som adopterad ska vara tacksam och lycklig över att ha blivit ”räddad från ett liv i misär” till ett liv, som i jämförelse antas vara ett överflöd av materiell och känslomässig lyx. Som adopterad vet man också att det är mycket känsligt att ta upp längtan efter att få reda på varifrån man kommer. Man tränger undan behovet av att förstå varför, eller bara nyfikenheten på om det finns någon någonstans som man är lik till utseendet. Man vill inte göra adoptivföräldrarna ledsna eller framstå som otacksam.
Nu har den sydkoreanska sannings- och försoningskommissionen lagt fram sin rapport och sina rekommendationer till den sydkoreanska staten. Jag kan inte beskriva den annat än som en bomb. Den är uppseendeväckande skarp i sin kritik och tydlig i sina rekommendationer. Kommissionen slår fast att Sydkorea satte i system att adoptera bort barnen för att man tyckte att det blev billigare än att konstruera ett inhemskt välfärdssystem. 200 000 barn skickades iväg till väst, varav 10 000 barn kom till Sverige. Det byggdes upp en hel industri kring adoptionerna. Barnens identiteter och bakgrunder förfalskades för att de skulle kunna adopteras bort som föräldralösa. Kvar i Sydkorea blev hundratusentals förtvivlade föräldrar och familjer.
Hur uppväxten och livet än utvecklar sig för den adopterade är det ett trauma för barnet att adopteras bort. Det kan ske på ett mycket respektfullt och reglerat vis eller på en fallande skala av brutalt och oetiskt. Oavsett hur, uppstår ett trauma när ett barn rycks upp, förflyttas och placeras i en för det helt främmande miljö där det inte ens förstår vad andra säger. Men detta trauma adresseras inte därför att föreställningen är att adoptionen är något mycket positivt för barnet. Och det kanske det är. De allra flesta adoptivbarn är fantastiskt efterlängtade och älskade. Men det går inte att blunda för att det är komplicerat att växa upp i en miljö där man inte kan spegla sig i någon runtomkring. Där man tas för en invandrare så fort man lämnar hemmet men där ens identitet är helt och hållet etniskt svensk.
Vi måste börja prata om adoption som den komplicerade företeelse den faktiskt är. Det kan vara både svårt och fantastiskt och adoptivföräldrarna kan vara både jättebra föräldrar och inlurade i människohandel. I de avslöjanden som nu bekräftas i Sydkorea finns det bara förlorare, men det finns också mycket tydliga skyldiga. För lika ovetandes som adoptivfamiljerna varit om varifrån barnen faktiskt kommer, lika medvetna har de inblandade i människohandeln varit. Inte alltid på detaljnivå, men definitivt på nivån där man är beredd att tysta ner, förfalska dokument, betala stora summor pengar, undanhålla information och på andra sätt möjliggöra att detta fick pågå årtionde efter årtionde.
Många adopterade som intresserat sig för skandalerna kring adoptioner från Sydkorea, Kina, Thailand, Chile och andra länder, känner stor frustration över att ingen i Sverige vare sig har ställts till svar eller erkänt, än mindre bett om ursäkt, för vad som skedde med Sveriges mycket goda minne.
Statsminister Ulf Kristersson fick exempelvis som ordförande för Adoptionscentrum larmrapporter om människohandel med barn som adopterades till Sverige, från Kina. Vad hans respons var? Att kraftigt öka antalet adoptioner från Kina. När rapporten Adoption – till vilket pris? (SOU 2003:49) kom 2003 och förordade skärpta regler för internationella adoptioner, bedrev samme Kristersson en intensiv opinion för att reglerna inte skulle skärpas. ”Utredningens budskap till övergivna barn och barnlösa svenskar är att de skall vänta på en bättre värld. Det är ett obegripligt tankefel” menade han på DN Debatt 2003 som ett svar på utredningens förslag att minska de stora pengatransaktionerna i samband med adoptionerna.
Det är faktiskt helt obegripligt för mig hur man inte skulle vilja komma tillrätta med människohandel med barn. Om adoptioner är komplicerade är människohandel det inte. Det är fel. Kort och gott och utan några men eller å andra sidan. Efter flera framflyttade slutdatum ska Adoptionskommissionen komma med sin slutrapport i början av juni i år. Jag, och många med mig, förväntar oss ansvarsutkrävande och att kommissionen, likt den sydkoreanska, uppmanar staten att be de drabbade om ursäkt.
Internationella adoptioner synas.
Människohandel.
