När jag för länge sedan skrev min uppsats i religionssociologi om relationen mellan marxism och befrielseteologi i Latinamerika, kändes det som att tåget redan hade gått. Visst hade religionen spelat en viktig roll i den sandinistiska revolutionen i Nicaragua och i kampen mot diktaturer i andra latinamerikanska länder. Men under 1990-talet, då jag skrev min uppsats, hade mer konservativa krafter tagit över. Religionens progressiva potential verkade vara förbi, och då kändes det meningslöst att fortsätta lägga kraft på temat.
Så tänkte jag då, men nu kan jag konstatera att jag nog hade fel. I dag ser vi återigen hur religionen inspirerar och mobiliserar miljontals människor till handling runt om i världen. Rätt ofta används religion för reaktionära syften, som fundamentalistisk islamism eller Trumpinspirerad framgångsteologi. Men glädjande nog finns också en religiös motkraft mot detta, och jag tror den håller på att vinna alltmer kraft.
Den 21 april gick påve Franciskus bort. Under sina tolv år som påve var han ett ständigt irritationsmoment för mäktiga och besuttna. Påven verkade under hela sin tid för att det kristna budskapet skulle handla om rättvisa för förtryckta snarare än att katolska kyrkan skulle vara en del av etablissemanget. Själv levde han som han lärde och frånsade sig de ekonomiska privilegier som annars brukade tillkomma en påve. De första kristna levde som bekant i egendomsgemenskap där de delade på allt ”utifrån var och ens behov” som det står skrivet i Apostlagärningarna (2:44).
Påven var benhård i sin kritik mot dagens ekonomiska system som något som göder orättvisor och utarmar miljön. I sin 180-sidiga skrift Laudato si skrev han: ”Aldrig har vi skadat och misshandlat vårt gemensamma hem såsom under de senaste två hundra åren” (s 39). Franciskus menade att denna skada var en direkt konsekvens av västvärldens ekonomiska modell som bygger på ständig profitmaximering, oavsett effekt på människor och natur.
Påven är nu död och begraven, men hans budskap lever vidare och inspirerar runt om i världen. I Spanien har exempelvis ny bok om påven snabbt seglat upp som landets populäraste. Människor fortsätter att vallfärda till Rom och kräver en ny påve som fortsätter på Franciskus radikala linje. Det är hoppfullt.
En del i att vara religiös är att tro på något bortom det vardagliga. I ett samhälle präglat av masskonsumtion och ständigt stimuli från blinkande skärmar är det i sig en omstörtande tanke.
Påve Franciskus var helt enkelt revolutionär i akt och gärning. Han gestaltade ett kristet liv som fundamentalt gick i klinch med dagens marknadssamhälle. Låt oss hedra påve Franciskus med att fortsätta hans strävan för ett samhälle där den som är sist ska få bli först och där vi alltid värnar vår natur. Något av det mest radikala vi kan göra är att följa påvens upptrampade stig – oavsett om vi tror på en gud eller ej.
Idrott som förenar över klassgränser.
Israels regering som begår folkmord.
