När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling hotar med att dra in statsstöd till kommuner som vägrar delta i regeringens återvandringskampanj, då syns konturerna av det nya nationalistiska Sverige. Ett land där lojalitet mot staten går före lojalitet mot människan. En utveckling som många av oss länge varnat för.
Det här är inte bara en migrationsfråga – det är ideologi. Återvandring är kärnan i SD:s långsiktiga vision om ett ”homogent Sverige”, en idé som bär spår av 1980-talets Bevara Sverige svenskt – rörelsen som sedermera bildade partiet. Det handlar inte om ”frivillighet”, utan om att normalisera tanken att vissa människor hör hemma här, och andra inte.
Somliga är tärande, andra närande.
Att kommuner som Jokkmokk tackar nej till att delta i detta maskineri är en påminnelse om att det fortfarande finns moralisk ryggrad i svensk politik. De säger: vi står på alla våra invånares sida, oavsett varifrån de kommer. Och de är inte ensamma. Över trettio kommuner har sagt samma sak: vårt ansvar är att stå upp för alla invånare.
Jag må vara svältfödd på hopp, men den här typen av solidaritet väcker något i mig. Hopp om att solidariteten inte är död. Vissa kommuner argumenterar utifrån ekonomi – en åldrande befolkning kräver nya människor – men för mig, som antifascist och antirasist, är människovärdet oberoende av ekonomiska resultat. Ändå är signalen viktig.
Jag är övertygad om att det är just här striden kommer att stå: mellan Tidöregeringens behov av en nationalstat, och kommunernas behov av gemenskap.
Sverigedemokraterna är ett auktoritärt parti, vilket märks i reaktionen. När de kräver att kommuner som inte samarbetar ska förlora stöd från staten, visar de sin syn på demokrati: lyd staten, annars straffas du. Det är en logik hämtad ur fascismen, inte ur den svenska förvaltningskulturen.
Regeringen – som i praktiken låter SD sätta tonen – försöker samtidigt framställa det som ”frivilligt”. Men när kommunerna förväntas delta i att informera om hur människor ska lämna landet, blir det svårt att tala om frivillighet. Det är en stat som försöker outsourca moraliskt ansvar till kommunnivån.
Eller som Lars-Gunnar Nordlander, kommunalråd i Härjedalens kommun, sa till Aftonbladet: Vi ser inte skillnad på folk, och så vitt jag vet har ingen hängt på låset och varit förtvivlad över att man inte vet hur man återvandrar.
Jag är tacksam för varje kommun som vägrar delta. De påminner oss om något fundamentalt: att Sverige inte är en abstrakt nationalstat, utan summan av alla människor som lever här. För i slutändan är det solidaritet – inte återvandring – som håller ett samhälle samman.
