Greenpeace USA dömdes nyligen att betala 660 miljoner dollar i skadestånd till oljepipeline-bolaget Energy transfer. Men rättegången i North Dakota var allt annat än rättvis, skriver advokaten Steven Donziger, som fanns på plats som oberoende observatör, i en krönika i The Guardian.
Det var i förra veckan som juryn i North Dakota beslutade att Greenpeace skulle betala 660 miljoner i skadestånd till pipelinebolaget Energy transfer. De gick alltså på oljebolagets linje och menade att det var Greenpeace som låg bakom de omfattande demonstrationerna under 2016 och 2017 mot oljeledningen Dakota access pipeline.
Greeenpeace och flera bedömare med dem menar att det hela är ett solklart fall av en Slapp-process, Strategic lawsuits against public participation, där juridiska processer används för att tysta kritiska röster.
Av flera faktorer att döma verkar även rättegången ha lämnat en hel del att önska när det gäller rättvisa. Steven Donziger, advokat inom miljörätt och mänskliga rättigheter och kolumnist på The Guardian, var en bland flera oberoende observatörer som fanns på plats i rättsalen under den tre veckor långa rättegången. I en krönika i The Guardian listar han en rad anledningar till varför han anser att rättegången inte uppfyllde kraven på en rättvis rättegång.
Partisk jury
Först och främst så bestod juryn till största delen av personer som var partiska till förmån för Energy transfer. Sju av elva jurymedlemmar hade kopplingar till fossilbränsleindustrin. ”Vissa hade erkänt att de inte kunde vara rättvisa, men domaren satte dem (i juryn) ändå”, skriver Donziger.
Morton county är dessutom ett område där 75 procent av befolkningen röstar på Trump och har tydliga kopplingar till fossilindustrin. Trots att Greenpeace bett om att få hålla rättegången någon annanstans så avslogs det av domaren.
Domaren, James Gion, fattade också beslut som påverkade förhandlingarna till Greenpeace nackdel. Bland annat vägrade han Greenpeace att använda sig av en rapport om en oljeläcka från oljeledningen, för att kunna underbygga sitt argument om att oljeledningen hade säkerhetsbrister.
Rätten vägrade också att undersöka närmare hur en kampanj som bolaget gjorts och som veckorna innan rättegången visats på tv och på nätet, kan ha påverkat juryns uppfattning om det hela.
Hela processen har dessutom omgärdats av stor sekretess. Flera medier bad om att få sända direkt från förhandlingarna, men dessa avslogs och rättegången hölls bakom stängda dörrar. Många av de viktigast dokumenten sekretessbelades också.
Som ”en koreograferad show”
”Domare Gions oförmåga att hantera fallet så att Greenpeaces rättigheter till rättvis rättegång respekterades var uppenbar. Det var nästan olidligt att se. Det kändes mer som en koreograferad show än en rättegång”, skriver Donziger.
Han hänvisar till en annan av de deltagande observatörerna, människorättsadvokaten Marty Garbus, som bland annat har representerat Nelson Mandela och Václav Havel. Han ska ha sagt att ”det var den mest orättvisa rättegång han någonsin varit med om”, skriver Donziger.
Eftersom Greenpeace International är baserad i Nederländerna har organisationen i sin tur dragit Energy transfer inför rätta i Nederländerna. Man använder sig av de nya EU-direktiven som antogs förra året och som syftar till att skydda organisationer baserade i EU mot Slapp-stämningar utanför EU. Fallet förväntas tas upp i sommar, och blir det första tillfället som de nya reglerna prövas i domstol.
Donziger menar att det ”finns mer än en gnutta hopp” att domstolen i Nederländerna grå på Greenpeace linje.
”Om Greenpeace vinner sitt överklagande från North Dakota och vinner i Europa, kan det vara Energy Transfer som betalar betydande summor till Greenpeace snarare än tvärtom”, skriver Donziger.
