För att bli svensk medborgare ska man i framtiden inte endast ha bott i landet si och så länge med uppehållstillstånd, man ska även vara lite mer oförvitlig än andra människor. Samt självförsörjande, föreslår den utredning om medborgarskap som överlämnades i januari i år.
Utredaren ansåg dock att det räckte att tjäna så att man hamnar över Kronofogdens förbehållsbelopp, det som alla måste få behålla efter utmätning, även kallat existensminimum. Men regeringen tyckte inte att det räckte, och har nu totat ihop en promemoria med ett eget förslag på 20 000 kronor i månaden per vuxen.
Hela idén med inkomstkrav för medborgarskap för oundvikligen tanken till att ”det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarskap heter pengar”. De raderna kommer från Verner von Heidenstams Medborgarsång, en kampsång för allmän och lika rösträtt, oberoende av inkomst. Det var en radikal idé vid förra sekelskiftet, och den förverkligades först 1918 – för män.
1921 var det första valet då det gällde kvinnor. Men det fanns fler hinder. Värnpliktsvägrare, de som hade blivit dömda till fängelsestraff, var försatta i konkurs eller fick bidrag från fattigvården fick fortfarande inte rösta. De hindren togs bort successivt fram till 1945.
Nu vill regeringen alltså tillbaka till före 1918, när inkomsten avgjorde rösträtten. För nya medborgare som har kommit hit från andra delar av världen, vill säga. De som ska ha särskilda villkor som inte berör oss andra, och vars medborgarskap ska kunna dras in.
Som vanligt motiverar regeringen det hela med att det blir ett ”incitament”. På ett ställe talar de om incitament att delta aktivt i samhällslivet, men det handlar inte om språkkaféer, bokcirklar, miljöengagemang eller om att sjunga i kör eller träna ungarnas fotbollslag. Nej, här gäller det lönearbete.
Inom Tidölaget, och inte bara där, är det nämligen helt okej att pressa människor i någon form av underläge till arbete. Det är som om de verkligen vill se till att det finns grupper som det är legitimt att köra med.
När utredningen kom i januari föreslog den att inkomster från subventionerade anställningar skulle räknas in, vilket verkar självklart – jobbar man så jobbar man. Men regeringen vill inte att det ska gillas. De vill ”säkerställa” att nya medborgare är etablerade på arbetsmarknaden ”och därmed bidrar till en starkare samhällsgemenskap”.
På vilket sätt bidrar det till starkare samhällsgemenskap om inte allas arbete räknas? Lönebidrag, etableringsjobb och nystartsjobb kan man få om man behöver hjälp på traven in i arbetslivet, eller tillbaka in. För att man har varit sjuk, har en funktionsnedsättning eller lever i ett nytt land med ett nytt språk, till exempel.
Om ens arbete inte räknas när man vill bli medborgare i Sverige, därför att man har haft svårare att få jobb, vad säger det då? Att medborgarrätt inte bara heter pengar utan också är förbehållen friska, privilegierade människor utan funktionsnedsättningar. Det luktar 1800-tal, och det är skam, det är fläck på Sveriges banér.
Djurlivet inpå knutarna.
Den skattefinansierade kärnkraftsvurmen.
