Natoländernas beslut om att varje medlemsland ska satsa 5 procent av BNP på försvaret är en eftergift för Trump och USA. Vi borde göra som Spaniens premiärminister Pedro Sánchez och säga nej till kapprustningen, skriver Janne Dicander.
DEBATT. Natos senaste beslut att pressa sina medlemsländer till att spendera hela 5 procent av BNP på försvar inom ett decennium är inget annat än en alarmistisk reflex, fjärrstyrd från Washington. Det saknas såväl sakliga underlag som strategisk logik bakom detta monumentala slöseri. Det är inte försvarspolitik – det är politisk teater i rustningens namn, iscensatt för att blidka den amerikanska vapenindustrin och den återkommande hotbilden som stavas Donald Trump.
Att fastställa en så hög siffra som ett bindande mål utan genomarbetade behovsanalyser, är ett häpnadsväckande svek mot rationell och evidensbaserad politik. Även om Ryssland utgör ett hot, finns det ingen realistisk försvarsplan som motiverar en dubblering eller tredubbling av försvarsbudgetarna i redan högutvecklade europeiska länder. Som forskaren Nick Witney påpekar: detta är löjeväckande överdrivet. Att öka spenderandet till dessa nivåer skapar en farlig illusion av säkerhet – medan det i praktiken snarare underminerar stabilitet, välfärd och demokratiskt förankrad politik.
Det är uppenbart att detta beslut inte främst handlar om verkliga säkerhetshot, utan snarare om att hålla USA nöjt – eller snarare Trump nöjd. Det är en pinsam eftergift till en amerikansk president som uttryckligen har hotat att dra sig ur Nato om inte Europa ”betalar mer”. Genom att blint lyda denna utpressning – utan krav på transparens, effektivitet eller säkerhetspolitisk redovisning – gör sig Europas ledare till marionetter i ett amerikanskt geopolitiskt spel.
Spaniens premiärminister Pedro Sánchez förtjänar all heder för att ha satt ord på det som alla borde säga högt: 5 procent är inte effektivt, inte nödvändigt och definitivt inte hållbart. Europas välfärdsstater står redan inför enorma utmaningar: åldrande befolkning, vårdkris, utbildningsbehov och klimatutmaningar. I detta läge är det politiskt ansvarslöst att dränera offentliga budgetar för att köpa mer vapen – ofta av amerikanska tillverkare, dessutom. Det är inte försvar; det är ideologisk underkastelse.
Forskare och ekonomer varnar för vad som nu är på väg att hända: en överhettad upphandlingsmarknad, där man ”köper bara för att köpa”, utan strategisk riktning. Detta är inte bara ekonomiskt oklokt – det skapar också en skenbar kapacitet, byggd på felaktiga prioriteringar och inaktuella teknologier. Istället för att utveckla försvar för framtidens hybrida och asymmetriska konflikter fylls lagren med gamla vapen för nya krig som kanske aldrig kommer.
Att detta beslut tas i ett Europa som redan ser växande ojämlikhet, ökad misstro mot institutioner och en eskalerande bostads- och vårdkris är djupt oroande. Som Witney varnar: folk som är missnöjda röstar på populister. De europeiska ledare som nu sätter sin tilltro till pansar istället för pensionssystem gräver själva den grav som extremhögern kommer att dansa kring.
Natos 5-procentsmål bör inte ses som ett försvar mot yttre fiender, utan som ett hot inifrån – mot demokratisk rationalitet, social trygghet och politiskt oberoende. Det är inte Putin som vinner på detta beslut. Det är Trump, Lockheed Martin och politiska populister, som får fler vapen, mer rädsla och mindre motstånd från ett splittrat, resursslukat Europa.
Vi behöver inte mer militär disciplin – vi behöver mer civilkurage från ledare som vågar säga nej. Sánchez har visat vägen. Det är dags att resten av Europa följer efter – innan 5-procentshysterin kostar oss vår framtid.
