Agape har stått stadigt när migrationsvindarna vänt

På ytan ser Mat, frukost & fika, som ligger i Vasastan i Göteborg, ut som vilket café som helst. På disken står stora fat med saffranssnittar och äppelpaj och på väggen hänger en plansch med budskapet ”Älska all världens människor på samma sätt som du älskar all världens mat”. 

Men riktigt som andra caféer är det inte. De som jobbar här är nämligen några av de ensamkommande ungdomar som kom 2015, och som av olika anledningar haft svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Caféet startades av Agape Göteborg för att ungdomarna skulle få ett socialt sammanhang och inte hamna i destruktiva miljöer. 

Möts av diskussion

När jag kommer in på caféet sitter Agapes grundare Matilda Brinck-Larsen vid ett bord vid fönstret och diskuterar med en ung man som funderar på att lämna Sverige och söka asyl i ett annat land.  

– Har du verkligen tänkt igenom det här ordentligt? När du väl bestämmer dig är det ett beslut du måste vara trygg i, annars kommer du bli ännu mer utsatt på vägen, säger hon och ser uppfordrande på mannen. 

– Välkommen till vår verklighet, säger hon en liten stund senare när mannen gått därifrån och ler stort. 

Matilda Brinck-Larsen har en gedigen bakgrund som socialpedagog, redan på 90-talet blev hon uppmärksammad för sitt arbete med att motverka psykisk ohälsa och missbruk bland barn och unga. Hon började 2012 att jobba med ensamkommande ungdomar och 2013 bildade hon Sandarna Lag C, ett fotbollslag i västra Göteborg för ensamkommande. Det gjorde att hon redan hade god kännedom om gruppen 2015 när många ensamkommande kom till Sverige under kort tid. När hon blickar tillbaka minns hon en extremt intensiv höst, men också hur väldigt många krafter gick samman för att göra det bästa de kunde. 

– Jag jobbade då som gruppchef för Lillekärrs boende för ensamkommande i Kärra (stadsdel i Göteborg reds. anm.) och redan under sommaren började vi märka att det kom väldigt många fler barn än vad vi hade gjort en prognos för, så vi fick akutöppna under sommaren och jag blev inkallad från min semester, berättar hon. 

Ännu mer omvälvande blev det när sommaren gick över i höst. 

– Jag fick ett samtal, jag tror det var på fredagseftermiddagen den 18 september, från chefen för sociala resursförvaltningen som undrade vad jag gjorde i helgen. Sedan berättade han att Göteborg hade blivit en ankomstkommun* och att alla ungdomar som kom efter klockan 16.30 skulle tillhöra oss.

Matilda Brinck-Larsen skrotade omedelbart sina helgplaner och åkte direkt upp till det nystartade transitboendet på Gärdsåsskolan i Kortedala. Där jobbade hon sedan hela helgen med att sätta rutiner och på måndagen blev hon utsedd till tillförordnad enhetschef. 

– Hela den hösten hade jag en otroligt kompetent personalgrupp. Men det fanns också en otrolig kraft från invånarna i Göteborg. Det räckte att man skrev ett inlägg på Facebook – vi skulle behöva det här och det här – och poff! –  på några timmar var det på plats!

David Nilsson, som jobbade som enhetschef för ett boende för ensamkommande i Mölndal vid samma period, hade en liknande upplevelse. Han berättar att Migrationsverket på den här tiden bara låg i Mölndal och inte inne i Göteborg vilket gjorde att de ensamkommande som kom dit och anmälde sig automatiskt placerades i Mölndal.

– Vi öppnade upp ett kommunalt asylboende den första juni men redan till midsommar hade vi gjort om en allmän yta till sovsal för transitplatser. Så vi blev väldigt lättade den där fredagen när det tillkännagavs att Göteborg också skulle bli en ankomstkommun. 

Ingen kris än

Någon kris, så som det ofta beskrevs i media, menar dock både Matilda Brinck-Larsen och David Nilsson att det inte handlade om. 

– Jag upplevde att i hela det kommunala ledet så blev folk väldigt handlingskraftiga. Vi hade chefen för Lokalförvaltningen på plats på morgonmötena och om vi till exempel behövde göra om flera rum till sovsalar så kunde vaktmästarna fixa det. Och jag hade pensionerade officerare i min stab. Det var en otroligt kraftfull period! säger Matilda Brinck-Larsen.

Den egentliga krisen, menar de båda, kom egentligen under 2016 efter att regeringen fattat beslut om gränskontroller och efter att Migrationsverket hade börjat skriva upp väldigt många ensamkommande i ålder. Migrationsverket fick under 2016 i uppdrag av regeringen att göra tidigare åldersbedömningar i asylprocessen och Rättsmedicinalverket började göra medicinska bedömningar genom att undersöka de asylsökandes tänder och knäleder – bedömningar som dock har ifrågasatts av många läkare. Det ledde till att Migrationsverket ansåg att många var äldre än vad de hade uppgett initialt. 

Transitboendet i Kortedala hade vid det laget stängt ned och istället hade Matilda Brinck-Larsen gått över till att jobba på ett boende på Tjörn. Där märkte hon ganska snart av uppskrivningarna i ålder.

– Folk åkte till Migrationsverket som 16-åringar och kom tillbaka som 18-åringar. Och det var där krisen började. Nu hade vi plötsligt 40 ungdomar som kanske skulle bli 18-plussare och få en ny anvisningskommun, trots att Stenungsunds kommun redan mobiliserat och ordnat med skolplatser och så vidare. 

Under 2015 upplevde hon att Migrationsverkets handläggare var samarbetsvilliga och försökte göra det bästa för ungdomarna. Om två personer som kommit samtidigt hade fått olika anvisningskommuner och skulle placeras i olika delar av landet kunde det räcka med ett samtal till Migrationsverket så löste det sig. 

– Men nu gick det plötsligt inte att få tag på de gamla kända handläggarna. Det blev ett helt annat flöde, det var låst och gick inte att resonera med dem, säger hon uppgivet.

Eftersom många som tidigare räknats som barn nu inte längre ansågs vara barn kunde man frångå principen om att inte flytta dem för långt bort från deras tidigare boenden, menar hon. 

– Hela 2016 blev en kamp för mig eftersom vi tidigt insåg att de här ungdomarna inte kommer att flytta till en annan anvisningskommun, utan de kommer att hålla sig kvar där de har sin skolgång och sitt nätverk. Och vi insåg att det här kommer skapa en helt onödig hemlöshet. Jag har kallat det för en gatubarnsproblematik, för vi ansåg ju att de fortfarande var barn. 

Fler hemlösa

Mot slutet av året hade mycket av det som hon och David befarat blivit verklighet. Många ungdomar som blivit av med sitt trygga boende hade börjat hänga i Nordstan där de riskerade att dras in i kriminalitet eller missbruk och fler och fler sov utomhus. Det var då som hon bestämde sig för att starta Agape. Namnet hade hon fått från en artikel om mammor i Grekland som gick ner till stranden och hjälpte dem på flykt som de som kommit med båtarna. 

– Det är ett ord som betyder att du ger men inte kräver så mycket tillbaka. Den grekiska byråkratin kan vara ganska hård och kantig, men de här morsorna tog saken i egna händer. De gick ner till stranden och samlade ihop flyktingarnas kläder och tvättade dem åt dem. Jag tyckte att det väldigt fint beskrev den här oberoende handlingen. Staten kan vara hård, men vi gör det här som mammor. På samma sätt kände jag med de som kom hit, om det hade varit mina egna barn så hade man ju önskat att det fanns en vuxenmobilisering. 

Sade upp sig i protest

Samtidigt som Matilda Brinck-Larsen ägnade mer och mer tid åt Agape och syntes allt mer i media jobbade hon på inom socialförvaltningen.

– Jag tycker ändå att min förvaltning var ganska schysst mot mig. De sa så här till mig: Du får prata hur mycket du vill i media så länge som du är tydlig med när du uttalar dig som privatperson och när du uttalar dig som chef i staden. Men det är klart, om du ska dra igång ett sånt här arbete, som på många sätt är en motpol till de politiska besluten i staden, då kanske du får välja. Så då sa jag upp mig i protest.

David Nilsson höll till att börja med en lite lägre profil, men i september 2016 medverkade han i ett nyhetsinslag i SVT där han pratade om åldersuppskrivningarna och efter det beskriver han det som att han ”hamnade i frysboxen” och i januari 2017 blev han utköpt från Mölndals stad. Strax efteråt började även han att arbeta med Agape. 

Fram till dess hade Matilda och David aldrig träffats i verkligheten utan bara pratat med varandra “genom etern” när de båda deltagit i olika tv och radio-inslag. Under de närmaste åren skulle de dock komma att jobba tätt ihop med Agape. 2018 hade de 16 olika boenden runt om i Göteborg som de drev ideellt, samtidigt som de också hade en mötesplats för ensamkommande som var öppen fyra dagar i veckan. Dessutom drev de på politiskt för att gymnasielagen skulle gå igenom och hjälpte ungdomarna att hitta utbildningsplatser. 

– Vi fick politiskt gehör också. Det kom statliga pengar för att ungdomarna skulle kunna bo kvar i kommunen, först hade Göteborgs stad tänkt behålla dem men när de såg att vi var så starka så fick vi också del av dem, säger David Nilsson. 

Dessutom fick de mycket stöd av andra organisationer som Röda korset, Rädda barnen, Stadsmissionen och Svenska kyrkan. 

– Lokalt har vi haft ganska stora framgångar, men inte nationellt, fortsätter David Nilsson. 

För samtidigt som de kämpat för att hjälpa de ensamkommande har åldersuppskrivningarna och utvisningsbesluten fortsatt att komma i en strid ström. Under 2019-2020 märkte de båda av en vändning; allt fler av de som kommit under 2015 och blivit papperslösa började nu fundera på att lämna Sverige och istället söka asyl i andra länder som Frankrike och Tyskland. 

– Så efter det har vi varit väldigt aktiva i den diskussionen och försökt få dem att fatta konstruktiva beslut, säger David Nilsson. 

– Det finns ju ingenting i nedmonteringen av asylrätten som vi står för, fortsätter Matilda Brinck-Larsen. Men vi måste ändå kunna stå stadigt inför den enskilde och säga: det här är förutsättningarna. Vad tänker du göra nu?

I dag drivs Agape bara med ett  verksamhetsstöd från staden som omfattar en tjänst vilket innebär att de inte har råd att finansiera de boenden som de har själva. Istället bygger det på att de som fått uppehållstillstånd, men fortfarande behöver någonstans att bo, kan betala hyra. Förutom caféet har de även en foodtruck och cateringverksamhet. De ingår även i ett projekt med Göteborgs stad som heter Vintervilan som ska se till att alla i staden har någon plats att sova på under de kallaste månaderna.

– Det är ett kommunstyrelsebeslut som säger att även om du är papperslös så ska du inte behöva frysa ihjäl, så det blir ju en liten lättnad i alla fall, säger Matilda Brinck-Larsen.  

Kontakt med ett hundratal

Totalt har de kontakt med omkring 100 ungdomar varav ungefär hälften bor på något av deras boenden. Resterande är en ganska löst sammansatt grupp.

– Folk lämnar landet och andra kommer tillbaka, det är ett ständigt in- och utflöde, säger Matilda Brinck-Larsen. 

Fortfarande är afghaner den största gruppen, precis som det varit sedan 2015. Sedan talibanerna tog över regimen i Afghanistan 2021 så verkställer inte Sverige några utvisningar dit. Det betyder dock inte att alla afghaner får uppehållstillstånd, fortfarande är det många som får avslag varje år och därmed hamnar i ett slags limbo eftersom de varken får stanna eller kan utvisas. En annan stor grupp som också befinner sig i en limboliknande situation är personer från Somalia. 

Det är mycket kring migrationspolitiken som kan upplevas som hopplöst, väldigt många får avslag och tvingas gå under jorden. Hur gör ni för att orka fortsätta?

Båda skrattar till lite innan de svarar.

– Nu är jag tillbaka i kommunen och jobbar igen, men jag kan känna att det ger lite kraft att samtidigt ha ett ben utanför. Hade jag inte haft det så hade det nog varit värre. Nu  känner jag att jag i alla fall inte har resignerat och gett upp, säger David Nilsson. 

Båda pekar också på vikten av långsiktig mobilisering, att inte bara gå ut och demonstrera när vindarna blåser åt rätt håll utan att fortsätta år efter år.

– Där kan jag bli så imponerad av frikyrkorna, för där ser man ett engagemang som håller över tid. Majorna-vänstern kan gå ut och göra någonting aktivistiskt, men att göra det här i vardagen kräver mycket mer, fortsätter David Nilsson. 

Har inte förändrats

Matilda Brinck-Larsen säger att det är viktigt att kunna sätta gränser för sig själv och börjar berätta om den man som satt på caféet när jag kom in och som funderade på att lämna Sverige. 

– Han har gjort alla rätt sedan han kom 2015, men ändå är förutsättningarna för honom här noll. Det enda vi kan göra så länge han är här är att skapa lite förutsägbarhet och hjälpa honom att fatta kloka beslut. Men bestämmer han sig för att lämna Sverige så säger vi tack och hej. Jag skulle inte orka med att få ett nödrop från Paris gator från någon som säger att den har blivit rånad eller hamnat i andra utsatta situationer. 

När personerna lämnar Sverige får de alltså försöka hitta nya nätverk, men så länge de befinner sig här fortsätter Agape att göra vad de kan för att stötta dem. 

– Men också: när man dricker kaffe och skrattar i köket, då försvinner alla utvisningsbeslut. Då är vi bara människor som möts. Och det mellanmänskliga kan ingen revidera. 

Även om mycket har hänt sedan hösten 2015 menar Matilda Brinck-Larsen att hon står fast vid ungefär samma saker som hon gjorde då. 

– Jag har mina grundläggande principer som jag påminner mig själv om flera gånger i veckan. Ett samhälle kan inte bestå av människor som inte inkluderas. Och om staten och kommunen ändå gör det så är det mitt ansvar som medborgare att göra vad jag kan för att det ska fungera i mitt närområde. 

– Jag tänker att jag är ungefär samma person nu som jag var 2015  – bara lite tröttare och lite mer förbannad.

*Ankomstkommuner är de kommuner i Sverige där ensamkommande barn först erbjuds ett tillfälligt boende i väntan på att Migrationsverket ska anvisa en kommun som ska ta över ansvaret.