EU:s nya utrikeschef reste till Jerusalem kort efter att Israel hade brutit vapenvilan i Gaza, men nämnde inte det palestinska folkets lidanden, skriver Jaime Gomez. Men världen får inte vara stum – en legitim utrikespolitik börjar med en ovillkorlig respekt för människoliv.
DEBATT. Sex dagar efter att Israel ensidigt brutit vapenvilan och massakrerat över 600 palestinier, väljer Kaja Kallas att resa till Jerusalem i sin första handling som EU:s utrikeschef. Tidpunkten för besöket är inte slumpmässigt vald. Det är ett medvetet politiskt ställningstagande, fyllt av symboler och laddat med tystnader.
När Gaza förvandlats till ruiner, med över 50 000 döda palestinier enligt det lokala hälsoministeriet, är det omöjligt att förstå detta besök som neutralt. Det är en diplomatisk markör som under ytan viskar: Vi ser, vi vet, men vi tiger. Genom att stå på denna plats, i detta ögonblick, ger EU sitt tysta, men samtidigt högljudda, medgivande till ohyggliga brott. Man kammar sig inför kamerorna, medan blod fortsätter rinna i Gaza.
Kallas uttryckte sin ”oro” och efterlyste ”proportionalitet”, men nämnde varken folkrätten, folkfördrivning eller folkmord. Istället upprepade hon Israels ”rätt till självförsvar” och visade endast värme och empati mot den israeliska gisslans familjer. Den palestinska gisslan, i israeliska fängelser, nämndes inte alls, och det palestinska folkets lidande nämndes endast i förbigående, invävt i en vag berättelse om ”båda sidor”. Men språk är aldrig oskyldigt eller neutralt. Sådan retorik förvränger, förminskar, förnekar och tillåter.
Ur ett dekolonialt perspektiv är denna så kallade balans inget annat än reproduktion av en djupt orättvis kolonial och global maktordning. Europa vill framstå som en neutral medlare, men är i verkligheten både medaktör och medskyldig. Den självutnämnda neutraliteten döljer folkmordets rötter – ockupationen, apartheidregimen, den systematiska förvägran av återvändanderätt och avhumanisering av ett helt folk. Att vara tyst när ett folkmord pågår – medan världen ser döda barn bäras ut ur ruiner – är inte att ta ett diplomatiskt ansvar. Det är snarare medbrottslighet klädd i slips. Samma kostym som även här i Sverige normaliserar relationen med terrorstaten, vilket inte är förvånande med tanke på att statsministerns parti även stöttade apartheiden i Sydafrika. Det enda rätta av Sverige vore att följa upp erkännandet av Palestina som gjordes år 2014 genom att kräva att EU stoppar vapenhandeln med Israel och införa ett vapenembargo samt stötta FN:s uppmaning att verka för att ockupationen upphör.
Att tiga är att skydda. Att inte benämna är att förneka. Internationell rätt är inte vag – den förbjuder folkmord och kräver att det förhindras och bestraffas. Ändå undviker Kallas och EU varje hänvisning till Romstadgan och varje påminnelse om 1948 års folkmordskonvention. I detta svek bekräftar unionen att de saknar en moralisk grund, samtidigt som folkrätten vittrar sönder inför våra ögon. Denna process är en del av processen i att skapa en kolonial berättelse där Palestinier reduceras till statistik, medan Israel porträtteras som ett offer som har rätt till självförsvar. Här reproduceras återigen den koloniala logiken – vissa kroppar sörjs, medan andra avhumaniseras och därmed tillåts betraktas som förbrukningsmaterial.
Och i skuggorna av ruinerna står en tyst, men mäktig aktör som aldrig förlorar, nämligen den internationella vapenindustrin. I varje bomb som faller, varje barn som skriker, varje hus som krossas, varje palestinier vars hjärta slutar slå, så klirrar vinsten i vapenindustrins kassaskåp. Europa är bland världens största vapenexportörer med enorma kontrakt knutna till israeliska bolag. Krig är affärer. Tystnad är krigsindustrins smörjmedel.
Mot detta dödsbringande maskineri måste fredsrörelser, nedrustningsinitiativ och människorättsorganisationer, antikoloniala och antiimperialistiska rörelser, världens fördömda och alla som värnar om liv resa sig och ena sig. Gaza ropar och världen får inte bli stum. Vi måste demonstrera, skriva, skrika, bojkotta, blockera, strejka, begära embargo och kräva rättvisa. Ingen utrikespolitik är legitim om den inte börjar med en ovillkorlig respekt för människoliv.
Låt oss tala klarspråk, Kallas besök var ingen diplomatisk artighet, det var en ideologisk deklaration – Europa står inte på livets, fredens och rättvisans sida, utan på vinstens, geopolitikens och folkmordets sida. Därför ekar europaparlamentarikern Irene Monteros ord så klarsynt när hon säger till Kallas: ”Jag hoppas att ni – och denna kommission – en dag ställs inför en internationell domstol för er medverkan till ett folkmord”.
Inför ett folkmord finns ingen neutral plats att stå på. Antingen försvarar man människovärdet och rätten till liv – eller så hjälper man till att begrava det.
Och du? På vilken sida står du?
