Vi lever i en tid då nästan alla frågor har fått identitetspolitiska dimensioner. Står du långt till höger innebär det inte först och främst att du vill ha lägre skatter och mer frihet från staten. Det innebär förmodligen i högre grad att du tycker att vi ska ha hårda straff, att vi knappt ska ta emot några invandrare, att de som varnar för klimatförändringarna är alarmister och att energi är lika med kärnkraft. Givetvis finns det undantag, men det är så den allmänna politiska debatten ser ut.
De två sistnämnda exemplen är särskilt intressanta. Man kan ju tycka att alla, oavsett var man står på den politiska skalan, borde vilja ha en framtid för sina barn och att det därför inte skulle vara särskilt vare sig ”vänster” eller ”höger” att vilja göra allt för att stoppa utsläppen. Man kan också tycka att någon som betecknar sig som konservativ borde värna om försiktighetsprincipen.
Värnar vi den så inser vi ganska snart att den inte är förenlig med ny kärnkraft. Även om kärnkraften har blivit säkrare under de senaste decennierna finns fortfarande risken för en härdsmälta. En annan risk, som vi har sett exempel på nu i Ukraina, är också att kärnkraftverken blir en måltavla i krig. De kan även bli föremål för terroristattacker.
Förutom de rent miljömässiga fördelarna har sol- och vindkraft också en fördel i att den inte är så centrerad kring vissa specifika platser. SMR:er, alltså småskaliga modulära reaktorer, skulle kanske inte vara lika attraktiva som måltavlor. Men å andra sidan skulle även de kräva stora säkerhetssystem och kontrollrumspersonal vilket, enligt energiprofessorn Tomas Kåberger, skulle göra dem dyra och inte särskilt attraktiva att bygga.
Ett tredje argument mot att bygga ny kärnkraft är förstås avfallsfrågan, som fortfarande inte är löst. Vi vet inget om hur världen kommer se ut om 100 000 år, vilket är så lång tid som kärnbränslet kommer att fortsätta vara farligt. Att bygga ny kärnkraft är alltså inte bara dyrt och farligt just nu, det är också oansvarigt mot kommande generationer.
Ändå framhärdar högern i att se det här som den enda vägen framåt i energifrågan. Trots att allt talar för att sol- och vindkraft inte bara är säkrare utan också billigare, renare att producera och går snabbare att bygga.
Att vara moderat definieras i ordböckerna som att vara måttlig eller måttfull och inte hänge sig ”åt några extrema åsikter eller åthävor”. Moderaterna, och de övriga Tidöpartierna, uppvisar dock snarare en extrem måttlöshet när det kommer till att satsa på kärnkraft. Kosta vad det kosta vill! Detta är enda vägen framåt!
Om man hade velat göra skäl för sitt namn hade man istället kunnat prata om att vi borde hushålla med jordens resurser och vad vi kan göra för att minska vårt totala energibehov. Man hade också kunnat prata positivt om det enkla livet där målet inte är ständigt ökad konsumtion. Vad vi ser nu är istället hur man festar loss på jordens resurser som om det inte fanns någon morgondag (och det gör det väl kanske inte heller om vi fortsätter på den här vägen). Det är varken särskilt konservativt eller moderat. Orden som ligger närmast till hands är snarare mental härdsmälta.
I Ungern satsar man, trots den minst sagt högernationalistiska regeringen, stort på solel.
Trots vapenvila fortsätter människor att dö i tusental i Gaza på grund av att inte tillräcklig sjukvård släpps in.
