David Attenboroughs nya bok om havet är en fascinerande upptäcktsresa. Men de långa och tillkrånglade meningarna gör att den sällan fångar läsaren på samma sätt som en välgjord naturdokumentär. Trots det är den väl värd att läsa för alla som vill lära sig mer om vad som utspelar sig i det stora blå.
Havet: Planetens sista vildmark
Författare: David Attenborough och Colin Butfield
Översättning: Joachim Retzlaff
Förlag: Natur och kultur
296 sidor
För alla som någon gång har sett någon av BBC:s otaliga naturdokumentärer torde David Attenboroughs röst vara välbekant. I maj fyller han 100 år och nu är han aktuell med en ny bok. Bara faktumet att han skriver en bok vid en så hög ålder är förstås i sig anmärkningsvärt, men det är inte bara åldern som imponerar. Boken om de stora världshaven – som vi fortfarande vet relativt lite om trots att de utgör två tredjedelar av jordens yta – är i sina bästa stunder både fascinerande, medryckande och skarp. Nu har han visserligen inte skrivit den ensam utan tillsammans med Colin Butfield, medgrundare av Open Planet Studios och som har arbetat med flera dokumentärer tillsammans med David Attenborough. Detta är i sig lite förvirrande eftersom man ibland inte riktigt vet vem det ”jag” som då och då återkommer i boken är (jag utgår dock från att det är Attenborough, förutom i efterord där det är tydligt att det är Butfield som för ordet).
Boken är indelad i åtta delar. Det handlar bland annat om korallreven, kelpskogarna, Arktis, mangrove, undervattensbergen och Södra Ishavet. Gemensamt för alla dessa är att de på olika sätt är hotade av människan. Ofta handlar hoten om klimatförändringar eller utfiskning, ibland båda delarna. I många fall är hoten också akuta, det gäller inte minst korallreven där en rapport nyligen slog fast att de är så gott som förlorade. Men det finns också många positiva exempel som visar hur utvecklingen kan vända. En sak som tas upp är att det på 1960-talet bara fanns runt 200 pälssälar i världen, i dag är siffran – tack vare ett förbud mot sälfångst – uppe i 3,5 miljoner. även valarna har lyckats återhämta sig på ett anmärkningsvärt sätt.
Flera av kapitlen avslutas med positiva exempel som för att visa att utvecklingen inte är huggen i sten, den går att vända. Ofta handlar det om det om storskaliga förbud i kombination med restaureringsprojekt, ofta initierade av eller drivna av ursprungsbefolkningar. Jag är lite kluven till det här, å ena sidan förstår jag verkligen att man vill ingjuta någon slags hopp till läsaren, samtidigt finns risken att bilden blir överdrivet positiv och att vi inte riktigt förstår hur allvarligt läget trots allt är.
En bok är något annat än en tv-dokumentär. Där man på tv kan förmedla en känsla genom bilder måste man i en bok förlita sig på orden. Ibland lyckas Attenborough och Butfield riktigt bra med detta. När David Attenborough sänks ner i en ubåt för att beskåda det fascinerande djurlivet i djuphaven kan man verkligen se det framför sig. Men ibland blir boken också lite väl torr vilket gör att jag, trots det viktiga ämnet, tappar intresset. Ett problem är också att meningsbyggnaderna ibland blir tillkrånglade och klumpiga. Såhär kan till exempel en mening se ut: ”Med en betydande ytterligare uppvärmning som redan är säker – våra hittillsvarande utsläpp har ännu inte utövat hela sitt inflytande på det globala klimatsystemet – kan platser som anses vara idealiska för marint naturskydd idag skilja sig från dem som som kommer att anses att vara idealiska om ytterligare ett årtionde eller två.”
Jag vet inte om det är Attenboroughs och Butfields fel, eller om det är en brist i översättningen, men irriterande är det hur som helst.
Trots dessa brister är det en bra och viktig bok som bjuder på en hel del fascinerande kunskap. Om detta blir David Attenboroughs sista verk så kan han känna sig nöjd.
