Försvarsfrågan seglar upp som en allt viktigare politisk fråga för svenska folket. Enligt den senaste undersökningen från Demoskop, som publicerats i Svenska Dagbladet, anser 26 procent av deltagarna att försvaret är en av de tre viktigaste politiska frågorna just nu. Det är en ökning med 8 procentenheter från februari till mars, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den senaste tidens omvärldshändelser. Med en bruten vapenvila i Gaza, bombningar i Jemen, fortsatt krig i Ukraina (även om förhandlingar pågår) och ett blodigt inbördeskrig i Sudan, för att nämna några våldsamma konflikter, är det kanske till och med rimligt att svenska folket blivit allt mer intresserat av försvarspolitik.
Eller? Är det verkligen rimligt? När krig och kris kryper upp som de viktigaste frågorna är det som att vi tappar siktet och bara ser just det: krig och kris. När det är som mörkast är det mörkret vi ser. Men det är också då vi behöver anstränga oss extra noga för att se motsatsen till krig och kris, även om det kan kännas svårt. För vad är det egentligen vi i längden ska uppnå med ett starkare försvar? Vilken är samhällsvisionen? En värld fylld av soldater och vapen, där relationer mellan människor och länder baseras på rädsla och terrorbalans? Jag kan inte låta bli att undra: Var i den här undersökningen finns utrymme för alla dem som tycker att fred är en viktigare fråga än försvar? Varför finns ”Fred” inte med som ett alternativ? Ska man finna sig i att fred helt enkelt ses som en försvarsfråga, trots att fred och försvar är två väldigt olika saker?
Ett exempel på att fred ses som en bifråga till försvar syns i föreningen Folk och försvars beskrivning av sig själva: ”80 år som öppen arena för fred, frihet och demokrati”. Men längre ner på sidan skriver de: ”Vi bedriver utbildningar och utgör en plattform för offentlig debatt om försvars- och säkerhetspolitik samt krisberedskap.” Alltså inte fredspolitik. Fredsfrågan reduceras till militär förmåga och krisberedskap, och då missar man att det viktigaste för fred inte handlar om upprustning utan om att skapa goda förutsättningar för ett robust samhälle utan våld, våldsmonopol och terrorbalans.
Fredsfrågan förtjänar betydligt mer än så. Varför har vi inte en fredsminister bredvid försvarsministern? Ett fredsdepartement bredvid försvarsdepartementet? Var finns de statliga institutioner som aktivt arbetar för nedrustning och konfliktlösning, som samordnar arbetet kring fredsfrågor och bevakar den senaste fredsforskningen? Staten ska finnas till för människors välfärd – och fred om något är en förutsättning för just det.
Fred skapas inte med våld och vapen. Fred är motsatsen till våld och vapen. Fredsfrågan behöver ses i sin helhet, finnas med i opinionsundersökningar som en egen fråga – inte som en underförstådd underfråga till försvarspolitiken. Fredsfrågan förtjänar en plats i maktens högsta rum, med egen minister och eget departement, för att balansera all retorik om vapen och soldater som den enda lösningen. I tider av krig och kris är det extra viktigt att arbeta för fred. Det är nu vi behöver det som mest.
Hammarkullsskolans arbete för att stärka barns läsförmåga.
V-Dem-institutets senaste rapport visar att det går bakåt för demokratin i världen.
