2025 kommer att bli ett jubileumsår för flera filmer från 1975. Bland annat märks Miloš Formans briljanta filmatisering av Ken Keseys bästsäljande roman Gökboet, Steven Spielbergs kioskvältare Hajen och Chantal Akermans feministiska mästerverk Jeanne Dielman – som filmtidskriften Sight & Sound rankade som tidernas bästa film. Men, det finns en särskild film som jag vill hylla: Jim Sharmans kultförklarade The Rocky Horror Picture Show.
För er som ännu inte sett den: Den handlar om det unga godtrogna paret Brad och Janet (Barry Bostwick och Susan Sarandon) som får motorstopp en oväderskväll och tar sin tillflykt till ett ödelagt slott. Därifrån rör sig dessa två ”normala” personer bort från den ”vanliga” världen ovetandes mot ett queert, kittlande äventyr, i mötet med excentriska karaktärer som Dr. Frank’n’Furter (Tim Curry), Riff Raff (O’Brien), Magenta (Patricia Quinn), Columbia (Nell Campbell), Eddie (Meat Loaf) och Rocky (Peter Hinwood).
Denna okonventionella musikalfilm kom att visas en gång i veckan på Museum Lichtspiele och andra biografer i München sedan 1975, vilket kan vara världsrekord i antal biovisningar av en enskild film. Inte ett dugg konstigt! Den lyckas med konststycket att vara bisarr, vulgär, gripande och alldeles underbar. Vi har geniet Richard O’Brien att tacka för denna skruvade hommage till den normbrytande sexualiteten i den David Bowie-influerade glamrockens lyster.
För många har den genom åren varit mer än ”bara” en citatvänlig rulle med oförglömliga låtar som ”Time Warp”, ”Touch-a Touch-a Touch Me” och ”Sweet Transvestite”. Det blev en ingång till en imaginär värld som välkomnade alla som känner sig udda och som tänjer gränserna för gängse uppfattningar av manligt och kvinnligt. De mest hängivna fansen brukar inför biovisningar klä ut sig till rollfigurerna, ta med passande rekvisita och spela med i vissa scener.
Min favoritscen är när Dr. Frank’n’Furter, Brad, Janet, Columbia och Rocky iförda glittrande korsetter, strumpeband och högklackat kliver ur en pool och tillsammans dansar inför en tom teatersalong till tonerna av ”Wild and Untamed Thing” medan Dr. Scott (Jonathan Adams) svänger runt i sin rullstol på scenen. Hela shownumret visar en sprudlande samhörighet som jag känner att jag vill vara en del av.
I politiska kristider kan kultur – oavsett om vi talar om film, tv-serier, litteratur, musik eller annat – fylla en sådan betydelsefull funktion för oss som tror mer på konstens makt och möjligheter än partipolitiken.
När högerextrema krafter sveper över västvärlden, när sårbara samhällsgrupper riskerar att utsättas för ännu mer våld och när världen står i lågor på grund av klimatkrisen – som den dessvärre gjort under januari månad – vill jag fly till en annan värld. Åtminstone en stund för att få andas, för att få skratta och gråta, för att att få känna glädje och tröst och för att kunna orka med allt som pågår i vår omvärld.
Gemenskapen som kulturen kan ge upphov till hade ju – om något – varit något för kulturminister Parisa Liljestrand att ventilera i sitt invigningstal vid Göteborgs filmfestival. Då hade hon dessutom kunnat nämna Rocky Horror Picture Show som ett lysande exempel på just detta.
Levan Akins fantastiska tacktal under Guldbaggegalan när han nämnde folkmordet i Gaza. Respekt!
Hur smart var det av Sverige att underteckna DCA-avtalet, egentligen?
