I dag presenterades regeringens utredning om sänkt straffmyndighetsålder. Utredningen föreslår ingen generell sänkning av dagens straffmyndighetsålder på 15 år, men däremot att en särskild reglering till 14 år bör göras vid vissa särskilt allvarliga brott. Detta trots att beläggen för hur väl detta fungerar är minst sagt svaga.
När justitieminister Gunnar Strömmer medverkade i SVT:s Agenda häromdagen för att prata om utredningen gjorde han klart varför han och Tidöregeringen tycker att en sänkning av straffmyndighetsåldern är rätt väg framåt för det svenska samhället. Hans starkaste argument verkar vara att straff innebär upprättelse för brottsoffret, och att om förövaren då är för ung för att straffas kan brottsoffret inte få upprättelse. Det tycker han i sin tur leder till slutsatsen att vi måste sänka straffmyndighetsåldern, så att fler brottsoffer kan få upprättelse.
Men det är ett väldigt onyanserat och ytligt argument. Man blir ju orolig för vilken oerhört förenklad bild justitieministern har av det svenska samhället: vad tänker han till exempel om de barn som begår brott kan vara både offer och förövare? Och vill justitieministern verkligen stämpla ännu fler barn som kriminella – vill han inte att fler barn ska skyddas?
Strömmers andra argument handlar om att få bort fler kriminella personer från gatan. Det här argumentet är bara ännu mer yta, men återkommer ändå gång på gång i debatten. Jag undrar: Vad är poängen med att få bort kriminella från gatan om det inte finns en infrastruktur för att bli en fungerande samhällsmedborgare under tiden man är frihetsberövad? Idén att alla kriminella behöver låsas in innan man kan börja arbeta förebyggande och medmänskligt är orimlig – och omöjlig. Hur vet vi att vi låst in alla? Ska alla låsas in på obestämd tid, för att regeringen ska kunna få tid att arbeta utan att störas av kriminella barn? Ska vi inte bara ta och låsa in alla när vi ändå håller på, eftersom alla är potentiella kriminella, så att regeringen kan få arbeta i fred? För visst är det så politik ska bedrivas, utan störande människor och deras krävande behov?
I Agenda blev det tydligt att Strömmer vill ha fokus på effektivitet, och då menar han effektiv upprättelse för brottsoffer (inom hans mycket snäva definition av begreppen) och effektivitet i att få bort kriminella människor från gatan. Det är så ytligt att man blir alldeles matt. Var finns samhällsvisionen? Var finns viljan att se människan bakom kriminaliteten? Barnet bakom kriminaliteten?
Det finns också tydliga bevis på att sänkt straffmyndighetsålder inte får den effekt som regeringen tror: I Danmark sänkte man år 2010 straffmyndighetsåldern från 15 år till 14, men höjde den igen efter två år eftersom sänkningen fått motsatt effekt. Fler unga blev kriminella, och fler unga blev återfallsförbrytare. Men det verkar vår regering inte bry sig om. Bara det låter hårt och tufft så är det garanterat effektivt, om du frågar dem.
Jag och Strömmer är överens om en sak: det system vi har i dag fungerar inte tillräckligt bra. Hur man ska gå tillväga framåt är vi däremot väldigt oense om. Strömmer menar att sänkt straffmyndighetsålder är ett sätt att tänka nytt. Det är det ju uppenbarligen inte: Danmark har testat och insett att det var dumt. Att tänka nytt vore istället att överväga en sänkt rösträttsålder, så att de medborgare vi anser kunna ta ansvar för sina handlingar också har möjlighet att påverka de lagar som dömer dem. Att tänka nytt vore att arbeta för en vision där kriminalvård faktiskt arbetar för att ge människor verktyg att bygga ett gott liv i det svenska samhället. Att tänka nytt vore att se hela människan i hela samhället, och arbeta för en värld där vi väljer att se människan – barnet – före kriminaliteten.
Det börjar märkas att dagarna blir längre.
Den obegripligt blöta vintern i södra Sverige.
