Astrid Pleijel Blomstrand: Utan biologisk mångfald är vi ingenting

Den här veckan återupptogs COP16, som avslutades i november förra året innan flera viktiga beslut hunnits fattas. Anledningen? Världens länder kunde inte komma överens om hur Kunming-Montreal-avtalet om bevarandet av biologisk mångfald ska finansieras och övervakas innan många av deltagarna helt enkelt behövde åka hem. I natt avslutades det uppföljande mötet, och man kunde till slut komma överens om en kompromiss-lösning kring de här frågorna.

Det har blivit symptomatiskt  för vår tid att världens länder gärna kommer överens om vad som ska göras, men inte om hur det ska göras. Vi har hållit på med det åtminstone sedan konferensen i Rio 1992, då globala mål kring hållbar utveckling och miljö och klimat konkretiserades för första gången. Sedan dess har ett antal globala överenskommelser tagits fram: allt från Millennium Ecosystem assessment i början av 2000-talet till Agenda 2030 med de 17 globala målen från 2015. Med FN:s senaste överenskommelse, Pact for the Future, trycker man ännu mer på hur viktigt det är att agera nu om vi inte vill riskera både våra egna och framtida generationers liv. Med 2030 (vilket också är ett målår för Kunming-Montreal-avtalet) knappt 5 år bort hade det behövts en överenskommelse om en tydlig handlingsplan. Och det är inte så att det saknas förslag på hur man ska uppnå målen – problemet ligger i att det tar så lång tid att komma överens om de här förslagen, i synnerhet när det handlar om vem som ska finansiera vad. Nattens beslut är välkommet, men kommer flera år för sent. 

Pengar är en återkommande knäckfråga. Och även om man kommit överens om en finansieringsplan i natt är den ganska mager om man sätter den i perspektiv. Enligt Kunming-Montreal-avtalet ska 200 miljarder dollar samlas in gemensamt varje år – jämför det med USA:s försvarsbudget på cirka 800 miljarder dollar varje år. De pengar man kommit överens om att hela världen ska lägga på bevarande av biologisk mångfald är en fjärdedel av ett lands försvarsbudget. Det stora problemet är att rika länder inte verkar vilja erkänna hur de överexploaterat och fortsätter överexploatera resurser i fattiga länder. Att se sitt eget ansvar i den alarmerande nedåtgående trenden för den biologiska mångfalden verkar vara ett steg många drar sig för att ta, i synnerhet om det betyder att man måste betala pengar för det. Vad man missar i sin arrogans är att det inte finns något viktigare att lägga pengar på än just bevarande av biologisk mångfald. Det är nämligen en av de mest avgörande faktorerna för hur väl livet på den här planeten kan levas. Det är lätt att vara arrogant så länge ens egen tillgång till mat och rent vatten är stabil, men lägger vi inte arrogansen åt sidan innan den stabiliteten äventyras riskerar vi att få allvarliga konsekvenser världen över.

Det är inte bara oviljan att se sitt eget ansvar som gör den här frågan så svårlöst. I dagens värld, präglad av väpnade konflikter, organiserad brottslighet, extremism och hot om handelskrig, är det lätt att glömma de insekter som pollinerar vår mat. Men när vi glömmer vikten av den biologiska mångfalden glömmer vi inte bara andra arter – vi glömmer oss själva. För det finns inget liv på den här planeten om vi inte har fungerande ekosystem. Jag upprepar: Det finns inget liv på den här planeten om vi inte har fungerande ekosystem. Och med inget liv så menar jag inget liv, alltså inte heller något mänskligt liv. Vi är beroende av att planeten fungerar i sin helhet. Att tro att vi skulle kunna utrota alla andra och överleva själva är totalt verklighetsfrånvänt. Vi finns inte om inte andra arter finns. Vi är beroende av dem för vår mat, vårt vatten, våra hus, våra läkemedel. Kommer vi inte överens om hur vi ska arbeta för att ändra vår inställning till och vår överexploatering av andra arter faciliterar vi samtidigt vår egen undergång. Vi är en del av ekosystemen. Vi kan inte separera oss själva från dem.

Vi måste helt enkelt komma överens om de här frågorna. Gör vi inte det äventyrar vi livet för såväl oss själva som framtida generationer (av alla arter). I natt visade världens ledare att det faktiskt går att komma överens, och det är fantastiskt – men det får inte ta så lång tid som det gjort hittills. Framöver måste vi kunna se bortom vår egen arrogans och aktivt samarbeta, inte bara kring vad, utan framför allt kring hur vi ska uppnå de mål vi kommit överens om.