Övertron på att tekniska lösningar ska rädda oss ur klimatkrisen är det dominerande paradigmet och det skymmer sikten från andra sätt att tänka, skriver Nicklas Adamsson. Samtidigt finner han hopp i att allt fler människor världen över vill se ökade satsningar för att motverka både den globala uppvärmningen och artutrotningen.
ESSÄ. Att traditionell tillväxtpolitik har mycket svårt att samsas med reell social och ekologisk hållbarhet har länge varit känt inom miljörörelsen. Lika länge har detta påstående tillbakavisats av förespråkare som hävdar att ekonomisk tillväxt är nödvändig för att vi ska ha råd att motverka de hot vi står inför. Men allt fler inser att marknaden inte är någon räddning, att den snarare försöka krama mer pengar ur oss genom att sälja in såväl produkter som livsstilsförändringar som medverkar till att belasta naturen ytterligare.
Med tiden har allt fler inom miljörörelsen börjat inse att inte heller det som kallas grön tillväxt är förenlig med långsiktig hållbarhet eftersom den frikoppling som förespråkarna försöker framhålla – det vill säga att det skulle gå att öka (den gröna) tillväxten och samtidigt minska utnyttjandet av naturresurser – inte går att bevisa på aggregerad nivå. Det krävs andra mer kraftfulla åtgärder för att vi i någon mån ska kunna motverka de hot vi ser framför oss.
Frågan är hur vi på allvar kommer vidare. Mycket tyder på att det krävs ett genomgripande paradigmskifte; Istället för att öka våra beroenden borde vi minska dem. Istället för att låtsas att vi kan göra allt vi önskar borde vi begränsa oss. Istället för att utnyttja mer energi borde energiutnyttjandet reduceras kraftigt, inte minst genom effektivisering och minskade anspråk.
Grundläggande tankefel
Ett grundläggande tankefel som idag skymmer sikten för andra sätt att tänka är övertron på att tekniska lösningar ska rädda oss ur den situation vi befinner oss i. Teknikoptimismen maskerar dessutom en betydande problembild som de flesta bortser från. Exempelvis väljer vi att bara betrakta ”de miljövänliga” slutprodukterna i resurskedjor som fortfarande till stor del utnyttjar fossil energi; vi ser bara elbilen som säger att den är 100 procent fossilfri, men vi ser inte alla de fossila processer som krävs för att överhuvudtaget göra bilen möjlig som produkt och inte minst göra den möjlig att framföra.
Och sanningen är att vi fortfarande till mycket stor del beroende av fossil energi. En artikel i The Guardian den 20 juni 2024 förtydligar detta:
”Overall, fossil fuels made up 81.5% of the world’s primary energy last year, down only marginally from 82% the year before, according to the report, even as wind and solar farms generated record amounts of clean electricity.”
Trots att alternativ energianvändning ökar rekordartat kommer alltså fortfarande över 80% av den energi som används globalt från fossila källor, vilket betyder att användningen av fossil energi ökar i stället för att minska eftersom energianvändningen i sig ökar, och med ökad fossilanvändning ökar också utsläppen.
Vi kan inte rädda klimatet
Även om vi på olika sätt skulle lyckas få ner koldioxidutsläppen skulle det ta mycket lång tid innan halterna i atmosfären börja sjunka. I klimatpolitiska rådets senaste rapport som släpptes den 20 mars i år (samma rapport som klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari vägrade ta emot offentligt) skriver man om just detta:
”Den globala uppvärmningen kommer att fortsätta så länge koncentrationen av växthusgaser ökar i atmosfären. Även om de globala utsläppen av koldioxid planar ut, kommer jorden fortsatt att ha ökande temperatur, på grund av koldioxidens långa uppehållstid i atmosfären.”
Den senare är ett resultat av att ny koldioxid hela tiden tillförs:
”Koldioxidens uppehållstid i atmosfären är knappt fyra år men eftersom det sker ett stort och snabbt utbyte både med den terrestra biosfären och ytnära skikt i haven blir den effektiva omsättningstiden, vilken bättre beskriver hur länge koldioxiden påverkar klimatet, flera hundra år eller mer.”
Frågan är vad vi är beredda att göra för att på allvar bryta denna process. Vi kan inte ”rädda klimatet” som många ger uttryck för, men vi kan minska ökningen av koldioxid, och på så sätt minska den globala uppvärmningstakten. Här är forskarna tydliga; varje tiondels grad i ökad global uppvärmning som vi kan undvika medverkar till att förbättra de framtida chanserna för livet på Jorden.
Massutrotning av arter
En annan fråga som är kopplad till detta och som är ytterligare en av många aspekter i den komplexa hotbild vi ser framför oss handlar om skövlingen av natur och den massutrotning av arter som pågår. Även om vi på både FN- och EU-nivå lyckats komma överens om att skydda allt större land- och havsområden för att stärka den biologiska mångfalden behöver dessa beslut snabbt omsättas i praktiken för att få effekt. Men i en värld där naturresurser är big business hårdnar striden alltmer mellan ekologiska och sociala intressen å ena sida och ekonomiska intressen å den andra.
Om vi ser till de internationella överenskommelser som slutits för att minska klimatutsläppen har det visat sig att många länder som tidigare lovat minska sin klimatpåverkan tvekar eller vägrar genomföra de åtgärder som krävs. Mycket talar för att detta även kan komma att ske när det gäller att skydda allt större land- och havsområden för att stärka den biologiska mångfalden.
Många människor världen över vill se ökade satsningar för att motverka såväl den globala uppvärmningen som en allt snabbare artutrotning. Dessvärre ser vi också att demokratin på global nivå hotas alltmer av auktoritära krafter. Därför är arbetet med att stärka grundläggande demokratiska strukturer både nationellt och globalt en mycket viktig del i arbetet när det kommer till att motverka uppvärmning och artutrotning.
Nya vägar
Även om det ser mycket mörkt ut just nu, inte minst i skenet av de politiska händelser som pågår i världen, får vi inte glömma att det aldrig är bortkastad tid att skydda och värna ickemänskligt liv eller att bry sig om sina medmänniskor. Det är snarare så att vi behöver göra detta i mycket större utsträckning än vi gör idag. Det är heller aldrig bortkastad tid att stärka demokrati och folkbildning som är en direkt förutsättning för att fler ska få upp ögonen för vad som händer och kunna ställa krav på förändring.
Men för att komma vidare på ett sätt som fler med tiden kan finna meningsfullt behöver vi hitta nya vägar in i framtiden, vägar som leder bort från masskonsumtion och slöseri, bort från krig och fortsatt miljöförstöring, bort från tillväxtekonomi och spekulation; vägar som istället för att ställa människor mot varandra och mot resten av naturen knyter allt levande samman och skapar en gemensam demokratisk värdegrund för framtida överlevnad. Vägar som gynnar såväl mänskligt som icke-mänskligt liv, vägar som till skillnad från i dag tar hänsyn till naturens egna lagar och inte minst livets egen rytm.
