Våren 2025 slog Michael Himmlegaard som chef inom Sis larm om allvarliga missförhållanden på ett låst ungdomshem för flickor – och blev själv tystad. Nu berättar han varför historien håller på att upprepa sig, och varför civilkurage aldrig får vara en individuell plikt.
DEBATT. Det finns ögonblick som förändrar en människa. Mitt kom en vardag på Rebeckahemmet. En flicka – bara barnet – slog sina knogar blodiga mot en dörr som inte skulle öppnas. Hon ropade inte efter privilegier. Hon bad inte om att bli räddad. Hon bad om något mycket enklare: att inte glömmas bort.
Det var då jag förstod. Att tystnaden inte bara är något som uppstår – den är något vi tillåter. Vi odlar den. Vi göder den med feghet, med lojalitet åt fel håll, med bekväma lögner och halvsanningar.
Och vi kallar det för vård.
Jag arbetar som administrativ chef inom Statens institutionsstyrelse, på ett av Sveriges mest slutna ungdomshem för flickor. Våren 2025 slog jag larm. Inte om en avvikelse. Inte om ett misstag. Utan om ett mönster.
Flickor isoleras för att de mår dåligt. Personal slutar slå larm, inte för att de inte ser – utan för att de vet vad som händer den som talar. Chefer prioriterar ordning framför omsorg. Och varje gång någon ser åt ett annat håll, befästs ett system där skyddet blivit ett fängelse och värdegrunden ett kulissbygge.
Jag sa ifrån. Det kostade mig allt.
Vi bad om ursäkt – men vi lärde oss ingenting. År 2011 stod en regering upp och bad om ursäkt för vanvården av barn på institutioner under 1900-talet.
Men vad händer när historien inte längre är något vi minns – utan något vi fortsätter att skriva? Vad är en offentlig ursäkt värd, om vi i nästa andetag skapar nya system där barn återigen tystas, kontrolleras och isoleras? När ledare fortsätter att belöna tystnad – och bestraffa civilkurage?
Jag skriver nu boken Chefens tystnad – En visselblåsares kamp inom statens mörkaste rum för att berätta vad jag sett. För att sätta ord på det som annars göms i journaler, protokoll och väggar så tjocka att ropen inte hörs längre.
Jag vet vad mod kostar. Men jag vet också vad det väger att tiga. I en rättsstat ska lojalitet mot mänskliga rättigheter inte vara en riskfaktor. I en demokrati ska den som slår larm inte isoleras – det är barnet som lider som ska få komma ut i ljuset, inte visselblåsaren som ska låsas in i tystnad.
Och ändå är det precis det som händer.
Jag skriver inte detta för att bli beundrad. Jag skriver det för att ingen annan ska behöva stå ensam i ett system där det farligaste du kan göra – är att göra rätt. Civilkurage är inte en individuell plikt. Det är en kollektiv skuld.
Vi måste våga tala klarspråk: Det är inte bara de som bär nycklarna till isoleringsrummen som bär ansvar. Det är också vi som vet – men inte agerar. Vi som säger att vi ”litar på systemen”, att ”det nog inte är så farligt”, att ”någon annan säkert tar tag i det”.
Men varje gång vi väljer bekvämlighet framför mod, tystnad framför handling – så förlorar vi något av vår mänsklighet. Och varje gång ett barn gråter bakom en låst dörr utan att någon lyssnar, dör också något i vår demokrati.
Så jag frågar dig som läser – inte som debattör, utan som människa: När ett barn ropar och systemet svarar med tystnad – ska du också vara tyst? Eller ska du vara den som lyssnar – och vägrar glömma?
