Att nödslakta friska djur är inte en lösning på virusutbrott – det är ett systemhaveri. I dag dör tusentals djur i onödan för att vi har byggt ett livsmedelssystem utan motståndskraft. Sverige måste välja en annan väg innan nästa kris slår till.
Just nu pågår ett allvarligt utbrott av mul- och klövsjuka i Ungern och Slovakien – en extremt smittsam och mycket plågsam virussjukdom. Som ett led i smittbekämpningen har tusentals djur avlivats, inte för att de är sjuka, utan för att de kan bli smittade. Massavlivning används som ett sätt att hantera risken – inte som en medicinsk nödvändighet.
Svenska experter varnar för att Sverige kan stå näst på tur. Medierna rapporterar om exportstopp, produktionsbortfall och ekonomiska konsekvenser. Men nästan ingen talar om det som borde vara mest centralt: varför vi återkommande hamnar i en situation där avlivning av friska djur framstår som enda alternativet.
Den frågan måste ställas. För även om myndigheter självklart måste agera snabbt vid smittsamma utbrott, är det fullt möjligt, och nödvändigt, att utveckla andra strategier. I dag är massavlivning rutinåtgärd. Men det borde vara sista utvägen.
Flera länder visar att andra vägar är möjliga. Schweiz har infört avancerade biosäkerhetsrutiner som möjliggör isolering utan att hela besättningar måste avlivas. I Storbritannien har man vid fågelinfluensautbrott arbetat med zonbaserade karantänsystem. EU utvecklar vaccinationsstrategier som kan minska behovet av nödslakt, och AI-baserade övervakningssystem för att tidigt upptäcka och begränsa smittspridning är under utveckling. Dessa metoder bygger på kunskap, teknik och framför allt: politisk vilja att förändra ett system som i dag är byggt för storskalighet, inte för resiliens.
Problemet är inte bara smittorna i sig utan sårbarheten i den industriella djurhållningen. Djur som hålls i trånga utrymmen, stressas av högt produktionskrav och saknar möjlighet till naturligt beteende löper större risk att både drabbas av och sprida sjukdomar. Forskning visar tydligt att dessa slags miljöer skapar grogrund för zoonoser och virala utbrott – med allvarliga konsekvenser även för människors hälsa och samhällsekonomin.
Det är alltså inte enbart en fråga om djurskydd, utan om ett nödvändigt folkhälsoperspektiv. Kopplingen mellan djurhälsa, människors hälsa och ekosystemens stabilitet är central – och erkänns i One health-principen, som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) driver. Sverige borde ligga i framkant i att implementera denna helhetssyn, men har hittills varit passivt i utvecklingen av icke-dödliga smittskyddsstrategier.
Vi kan inte bygga ett hållbart livsmedelssystem på nödslaktens ruiner. Vi måste börja om och börja rätt. Vi behöver en djurhållning med färre djur, högre smittsäkerhet, bättre djurvälfärd och minskad antibiotikaanvändning. Det är inte bara en etisk skyldighet – det är en nödvändighet för framtida hälsa och hållbarhet.
Läkemedelverkets nya generaldirektör Ann Lindberg är professor, epidemiolog och legitimerad veterinär – förhoppningsvis en god sak för både folk- och djurhälsan i Sverige!
Alarmerande rapporter om vanvård av hästar på en ridskola i Djursholm.
