Omar Alshogres självbiografi om hur han överlevde i ett syriskt fängelse är bitvis så hemsk att den är plågsam att läsa. Men den visar också att det även i det mest bottenlösa mörka går att hitta ljuspunkter.
Hundra blommor: Från fånge i krigets Syrien till frihetskämpe
Författare: Omar Alshogre
Förlag: Bokförlaget Forum
225 sidor
Hur överlever man i ett fängelse där man tvingas dela cell med nittio andra fångar, där man blir torterad dagligen, snubblar över döda kroppar och får se sina vänner plågas till döds? Det är en fråga jag ställer mig gång på gång när jag läser den svensksyriske människorättsaktivisten Omar Alshogres självbiografiska bok Hundra blommor.
Omar Alshogre har inte bara överlevt flera år i ett av de värsta fängelserna på jordens yta, han har också tagit sig till Sverige, utbildat sig och föreläst om situationen i Syrien inför FN:s säkerhetsråd och den amerikanska kongressen. Visserligen bär han på livslånga trauman men bara det faktum att han överlevt den brutala och sadistiska behandlingen i det syriska fängelset och lyckats ta sig vidare känns helt otroligt.
Boken inleds med att vi kastas direkt in i hetluften. Omar Alshogre blir uppropad och förs till en cell där han ska vänta på att bli avrättad. Efter att ha tillbringat några dygn i cellen ställs inför en exekutionspatrull som ska skjuta honom. Men det hela visar sig vara en skenavrättning, i själva verket har hans mamma betalat mutor för att han ska släppas fri. Efter denna brutala inledning berättar han om sin uppväxt och hur han av en slump som 15-åring hamnade på sin första demonstration, hur han sedan deltog aktivt i protesterna mot Al-Assads regim innan han greps och sattes i fängelse.
Första halvan av boken handlar mestadels om livet i fängelset och den andra halvan om livet efter att han släppts och tagit sig till Sverige. Det går inte att komma ifrån att det är den första delen som är den mest spännande och intressanta – även om det också är den hemskaste och svåraste att läsa. Alshogre skildrar livet i fängelset på ett sätt som gör att man verkligen sugs in, man äcklas och förfäras över vakternas sadistiska tortyrmetoder och den totala hopplöshet som tycks prägla livet innanför fängelsemurarna. Bland fångarna finns också så kallade sukhra som är fångar som har blivit utvalda till att agera vakter och plåga de andra i cellen. Omar Alshogre blir också själv tvingad att tortera en av sina bästa vänner. På så sätt blir fångarna sina egna bödlar.
Trots allt det fruktansvärda som de utsätts för så är det rörande att läsa om den medmänsklighet och solidaritet som ändå finns mellan fångarna, de uppoffringar som de gör för varandra och det ”viskningarnas universitet” som uppstår efter ett tag. Eftersom de inte får tala med varandra börjar de viska, en man som är läkare lär de andra hur de ska ta hand om sina sår, en annan man som är psykolog försöker ge råd och tröst och så vidare.
Efter att Omar Alshogre till slut släpps fri så är det som att boken tappar sin styrfart lite. Det är förvisso intressant att läsa om hans nya liv i Sverige också, men man får känslan av att det viktigaste i boken redan har hänt.
Vid ett tillfälle mot slutet bränner det dock till och det är när Alshogre blir kontakad av en man som brukade tortera honom i fängelset. ”Du visste att jag var ett oskyldigt barn när du torterade mig. Vad var det som fick dig att skratta så högt? Jag hörde att du njöt av det. Hur kunde du njuta av min smärta?” frågar Omar Alshogre. Vakten svarar först inte utan lägger på luren. Men en stund senare ringer han upp igen och försvarar sig med att han gjorde det för att skydda sin egen familj. Alshogre bestämmer sig för att tro på honom – även om han aldrig kommer kunna förlåta honom vill han ändå försöka förstå honom.
Omar Alshogres egna förklaring till hur han lyckades överleva består av tre ord: relationer, tro och fantasi. Genom att skapa relationer med de andra fångarna blir vistelsen i fängelset trots allt uthärdlig och genom sin tro och fantasi kan han drömma om hur livet kommer att bli på andra sidan fängelsemurarna.
Som litteratur betraktat är Hundra blommor inte alltid helt lyckad, en del kapitel känns snarast som utfyllnad och när Omar Alshogre ska skriva om kärlek tenderar han att bli ganska klyschig. Men historien i sig är så stark att det inte gör så mycket, och när Omar Alshogre skriver om sin vän Bashirs död i fängelset och hur de andra fångarna ställer upp sig som en skyddande mur medan Omar tvättar Bashir ren så är det så vackert att ögonen tåras. Det är en bok om avgrundsdjup ondska, men också om att kunna se blommor även när det känns som allra mörkast.
