Det är groteskt att sätta 13-åringar i fängelse, skriver Paulina Neuding i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 november. Men Sverige befinner sig i en grotesk situation, och – ja, vad?
Hon nämner inte varför det är groteskt att sätta 13-åringar i fängelse, men det finns mycket kunskap om det. Frihetsberövande skadar ungdomars utveckling, skolgång, kontakten med familj och vänner, och det ger dem tidigt en starkare identitet som kriminella. De effekterna blir allvarligare ju yngre ungdomarna är, och värre ju längre de är inlåsta.
När det nu finns barn i Sverige som rekryteras för att begå brott är det klart att något måste göras, och att det inte kommer att bli lätt. En politik som mer och mer marginaliserar stora grupper av redan utsatta människor har satt oss i den situationen, och nu skulle vi behöva vända den.
Men att marginalisera, kriminalisera och utvisa är en ideologiskt viktig del av regeringens politik, och att skilja av och fängsla barn i de nedre tonåren är en del av det. Som motiveras med situationen vi befinner oss i.
Det är lätt att säga vad som är fel, svårare att säga vad som skulle lösa problemen på riktigt. Men att man inte har lösningen är inte en bra ursäkt för att med öppna ögon göra saken värre. Det är ju inte så att kriminaliteten minskar för att ett antal unga lagöverträdare skolas in ännu tidigare i att det är kriminella de är. Det är snarare tvärtom.
Remissinstanserna var kritiska redan till att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år, och kritiken mot att tillfälligt sänka den ännu mer är massiv. I en rimlig värld hade justitieminister Gunnar Strömmer, efter att ha begrundat den, meddelat att regeringen varit på fel spår och måste tänka om. Men det gör han inte.
I Ekots lördagsintervju den 18 oktober säger han att syftet inte i första hand är att minska kriminaliteten, utan att skydda samhället från farliga individer och ge brottsoffer upprättelse. Men får brottsoffren upprättelse när ett barn sätts i fängelse? Om det räcker med hämnd, kanske. ”Ha, där åkte den lilla missdådaren dit.”
Men upprättelse borde vara att kunna känna att samhället tar det som har hänt på allvar. Att de unga som begår brott får hjälp att vända sina liv.
Under fem år vill regeringen istället kunna spärra in kriminella 13-åringar för att skydda samhället från dem. Trots att risken för att de fortsätter att begå brott ökar, och trots att den effekten blir starkare ju yngre de är. När de kommer ut har de lärt känna fler ungdomar i samma situation och fått en starkare identitet som just kriminella. På vilket sätt är det att skydda samhället?
Gunnar Strömmer säger till Ekot att han ska titta på kritiken från remissinstanserna, och att det han tycker behöver diskuteras är det Kriminalvården säger om att de inte har rätt förutsättningar att ta hand om så unga intagna.
Betyder det att han inte lägger vikt vid de andra invändningarna? Flera remissinstanser skriver att förslaget sätter barns rättigheter på spel och att skolgången kan bli lidande. Fryshuset varnar för ”omfattande negativa konsekvenser – både för det enskilda barnet och för samhället i stort”. Advokatsamfundet skriver att förslaget ”riskerar att på sikt förvärra den problematik det är avsett att lösa”.
Remissinstansernas kritik är förintande, det finns överhuvudtaget inga positiva svar på den här remissen. Men det enda regeringen tycker är värt att ta på allvar är att Kriminalvården inte kan ta hand om barnen.
Det är ett mönster hos Tidöregeringen, att gång på gång gå vidare med uppenbart kontraproduktiva förslag som bara kan tjäna som signaler. Med tanke på att det finns verkliga, allvarliga bekymmer att komma tillrätta med – kan ni aldrig sluta posera?
Visst börjar Maga-rörelsen lösas upp i kanterna?
När SD ogillar inslag i SVT vill de kalla in cheferna till riksdagens kulturutskott och läsa lusen av dem.
