Jag har kuskat runt Sverige i några år nu med mina klimaträttviseföreläsningar för orten i bagaget och ortens verklighet i framsätet. I mitt hus i Östberga, där medianlönen är 23 000 kronor brutto, och i Husby och Angered där folk tjänar ännu mindre, pratar jag inte om utsläppskurvor. Jag pratar om hyran. Om SL kortet. Om vad som händer när slumvärdarna verkar tävla om vem som kan skicka den mest ångestframkallande fakturan.
Och om jag hör det privilegierade ”mina barns framtid” en gång till, när det finns barn i Sverige som inte ens har ett nu, så kommer jag att kräkas. För klimatkrisen börjar inte år 2050. Den börjar vid köksbordet, bredvid spagettin, räkningarna och den där ketchupflaskan som egentligen tog slut i september.
Alla pratar om Zohran Mamdani. Många pratar om hans Tiktokklipp. Jag fastnar vid det minst klickvänliga: hundratusen volontärer som ringde, knackade dörr, organiserade grannar och gjorde politiken lika konkret som en hyresavi. Det är svårt att inte jämföra det med Sverige där vi är nöjda om någon orkar dela en post i en Facebookgrupp för de redan frälsta. Och jag har gjort mig skyldig till exakt samma sak som jag skäller på. Jag har lagt ner orimligt mycket tid på att spela digital standup inför algoritmen, vrida ur mig reels och trådar och låtsas att det är organisering.
Under tiden har medlemsmötena bestått av samma tolv tappra själar, en termos kaffe som sett allt och ett wienerbröd som bytt fat sedan 2019. Vi har kallat det ”grönt engagemang”. Det är egentligen bara att vi stått längst bak i vår egen aula och klappat åt oss själva.
Om svenska gröna ska lära något av Mamdani så är det inte att rappa i en foodtruck. Det är att bygga vidare på organisationsmodellen ”ut och träffa folk för i helvete”. Inte för att ge dem budskap, utan för att ge dem mandat. Att bygga makt underifrån. När högern tar in PR-byråer med pingisbord på kontoret borde vi ta in hyresgäströrelsen som fortfarande kör pärmar och plastmappar.
Och vi måste sluta dela upp våra frågor och leverera den sammanhängande berättelsen precis som högern lyckats göra med antifeminism, kött, Israel och diesel. Antirasism, sänkta utsläpp, Gaza, artdöden, djurrätt, Kurdistan, afrofobi, antisemitism och transfobi är inte olika nischer. Det är samma berättelse om vilka liv som räknas. Det är samma berättelse om vem som får ekonomiskt överleva, andas ren luft och vem som får andas nästa panik-PM från Migrationsverket.
Klimatpolitik är trygghet, transport, mat, jobb och luft. Eller enklare sagt:
Klimatfrågan är inte ett särintresse, den är hyran.
Under valrörelsen kommer högern prata om ordning, krav och hårdare tag. De gör alltid det när de fått slut på idéer men ändå vill låta bestämda. Vi måste göra motsatsen. Damma av framtidstron, skrubba bort flosklerna och göra den jävligt sexig igen. Visa att en grön rörelse som tar räkningarna i orten och i medelklassen på lika stort allvar kan slå både cynismen och klassföraktet.
För om en socialist i New York kan gå till val på billigare liv för alla, då finns det inte en enda ursäkt kvar för att vi i Sverige ska nöja oss med att förvalta ett system som redan rinner oss mellan fingrarna.
Fy fan vilken bra valrörelse det här skulle kunna bli.
Äntligen dags för årets upplaga av Socialistiskt forum!
När fan blev black friday till black week? Borde vi inte bara kalla det black year?
