Att kalla en polis för rasist. Att säga att en socialsekreterare ljuger. Att anklaga en tjänsteman för korruption. Allt detta kan – om regeringen får som den vill – snart vara straffbart i Sverige.
Den 14 mars lade regeringen fram en proposition om att införa ett nytt brott: förolämpning mot tjänsteman. Förslaget motiveras med att offentliganställda i allt större utsträckning utsätts för hot, trakasserier och respektlöst bemötande. Regeringen menar att detta skapar en otrygg arbetsmiljö, riskerar att påverka tjänstemännens beslutsfattande och i förlängningen hotar rättsstatens funktion. Genom att skärpa straffskalorna för brott mot tjänstemän, införa förolämpning mot tjänsteman som ett nytt brott samt införa ett uttryckligt stöd för att i vissa fall utelämna beslutsfattarens namn i skriftliga underrättelser vill regeringen därför stärka skyddet för offentliganställda.
Flera remissinstanser är positiva. Akavia och Arbetsgivarverket ser det som ett sätt att förbättra arbetsmiljön och tydliggöra gränsen mellan kritik och personangrepp. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) välkomnar lagen för att skydda socialtjänst, skola och sjukvård.
Att skapa en bättre arbetsmiljö för offentligt anställda är förstås rent principiellt bra. Lärare, socialsekreterare, vårdanställda och andra tjänstemän gör dagligen viktiga insatser för samhället och ska kunna utföra sitt arbete utan rädsla för att bli utsatta för personliga angrepp.
Men det som står på spel här är mer än arbetsmiljö för offentliganställda. Framför allt handlar det om yttrandefriheten, som inte bara ger oss rätten att säga snälla saker, utan också friheten att uttrycka ilska, misstro och till och med förolämpningar – särskilt mot dem som innehar makt, såsom offentliga personer och statens representanter. Att införa ett särskilt brott för att skydda tjänstemän mot förolämpningar är att rubba den balansen. Det skapar en maktskillnad där vissa – de med uniform, beslutsmakt eller myndighetsroll – får juridiskt skydd mot att bli kallade för det de kanske är: rasister, lögnare, maktmissbrukare. Sådana ord är obekväma, ibland orättvisa – men de är också en del av det demokratiska samtalet.
Frågan som ingen heller verkar ställa är varför medborgare från första början blir arga och upprörda över myndighetsbeslut. Diskussionen utgår från idén att människor oprovocerat skulle utsätta tjänstemän för förolämpningar – snarare än att deras ilska bottnar i verkliga, ofta desperata, situationer.
De flesta skäller inte ut socialtjänsten, polisen eller sjukvården för nöjes skull. De gör det när de förlorar försörjningsstöd, ser vården svika deras anhöriga, utsätts för rasistiska ingripanden eller får beslut som de upplever som orättvisa och ogenomträngliga. Men istället för att hantera de systemfel och politiska beslut som skapar missnöje, väljer regeringen att kriminalisera hur människor uttrycker sin frustration.
För staten är det en bekväm lösning. Om problemet handlar om attityder och ordval, behöver ingen ta ansvar för bristande välfärd, ineffektiva myndigheter eller strukturell diskriminering. Det verkliga hotet mot tjänstemännens arbetsmiljö är knappast att människor i affekt uttrycker sig hårt – utan att förtroendet för myndigheterna urholkas. Att införa ett nytt brott skapar inte mer respekt för det offentliga, det förstärker bara bilden av att staten är mer intresserad av att skydda sig själv än att lösa problemen som gör människor arga från första början.
Att kriminalisera förolämpningar mot tjänsteman beskrivs som en väg till trygghet, men i själva verket är det ett steg mot kontroll. Mot ett samhälle där du tänker efter en gång extra innan du säger vad du tycker om makten – inte för att du har fel, utan för att du kan få betala för att du sa det. Om regeringen på riktigt vill förbättra situationen för offentliganställda, borde lösningen vara att sluta skära ner på vård, skola och kritisk infrastruktur och upphöra med en politik som ökar klyftor och segregation – helt enkelt bedriva en politik som bygger förtroende istället för misstro mellan medborgare och myndigheter.
Det är inte förolämpningen som är farlig. Det är vad som händer när den inte längre får sägas.
Skribentens namn är tillagt i rubriken den 27 mars kl 22.06. /Syre
Skogsupproret och Greenpeace har hindrat SCA från att avverka skog på Ohredahke samebys marker i nästan en vecka.
Den bristfälliga medierapporteringen om övergreppen i Gaza.
