När Sverigedemokraterna i dag presenterade sin vitbok över partiets smutsiga historia, där alla kort lagts på bordet, så väljer partiet att förneka sin historia igen. Det var inte partiledaren Jimmie Åkesson som på presskonferensen tog avstånd från det SD som var en del av efterkrigstidens fascistiska och nazistiska rörelse, utan hans partistrateg. Kanske var Jimmie Åkesson rädd för att få frågan: När var det egentligen han anslöt sig?
I Almedalen i dag presenterades Sverigedemokraternas vitbok på 800 sidor. I skrivande stund har inte Syre tagit del av vitboken. De lyckligt lottade som kan förkovra sig i Sverigedemokraternas historia behövde befinna sig i Almedalen och på presskonferensen. SD-veteranen och den tidigare presschefen Martin Kinnunen förklarade att Sverigedemokraterna inte är ett förlag och att partiet inte heller har tänkt att bli det. Inte heller har boken släppts digitalt – anledningen till det är osagd.
På presskonferensen presenterade dock idéhistorikern Tony Gustafsson, som sammanställt vitboken, huvuddelar av den. Sverigedemokraterna hade lagt alla korten på bordet, förklarade han. Beställningen från Sverigedemokraterna handlade om partiets grundande 1988 fram till riksdagsinträdet 2010.
Därmed har Sverigedemokraterna gjort upp med sin historia, förklarade partistrategen Mattias Karlsson på presskonferensen. Det var han som fick ta avstånd från nazismen och antisemitismen som var central vid partiets grundande.
Blankt efter riksdagsinträdet
Kanske var det bekvämt för Sverigedemokraterna att sätta punkt vid riksdagsinträdet 2010. Då behöver de inte påminna om att partiet bland annat anslöt sig till en partigrupp i Europaparlamentet med antisemitiska partivänner som italienska Beppe Grillo, som bland annat har travesterat skylten till förintelselägret Auschwitz. Något som partiet viftade bort med att Beppe Grillo kanske var “ironisk” och att han ofta “säger märkliga saker”.
Efter riksdagsinträdet eskalerade Sverigedemokraternas arbete att legitimera och skapa plattformar för den radikala, så kallade counterjihadmiljön. Bland annat genom att skicka ut den antimuslimska och inte sällan rasideologiska tidningen Dispatch international till alla sina medlemmar. Sedan riksdagsinträdet är det också svårt att hålla reda på alla politiker som spridit antisemitism, grov rasism, eller figurerat i vit makt-miljöer.
Den tidsram som Sverigedemokraterna väljer att ge forskaren Tony Gustafsson att arbeta med kommer, hur gediget arbete Gustafsson än gjort, att sätta den grundbild som Sverigedemokraterna hela tiden velat presentera om sin historia.
Även om Gustafsson kan visa att partiet i sig varit en del av den nationella rörelsen, på ett sätt som SD tidigare förnekat, så motsäger det inte bilden som partiet vill måla upp och som går ut på att de gjorde upp med nazistiska och fascistiska “rötägg” i och med att partiledaren Mikael Jansson tog över 1995. Jansson anslöt sig ironiskt nog senare till det ännu radikalare högerextrema partiet Alternativ för Sverige.
Jimmie Åkesson gick med under SD:s ”mörka period”
Bilden av att Sverigedemokraterna blev ett annat parti efter 1995 är central för den nya partiledningen. För stämmer den bilden så var de inte med under den mörkaste tiden av Sverigedemokraternas historia och kan bara ta ansvar för sitt ”arv”, som Mattias Karlsson uttryckte det. Problemet är att bilden inte stämmer och partiet måste skriva om sin historia igen för att hålla sin partiledare ren.
“När Jimmie Åkesson gick med hade man tagit det första steget mot att göra partiet till något annat, det första steget som lett fram till att vi nu är en demokratisk, bred folkrörelse,” säger Mattias Karlsson till Aftonbladet och skriver därmed igen om sitt partis historia. Jimmie Åkesson anslöt sig inte till Sverigedemokraterna under Mikael Janssons ledarskap.
Jimmie Åkesson bestämde sig för att gå med i Sverigedemokraternas ungdomsförbund när partiet leddes av Anders Klarström från det nazistiska Nordiska rikspartiet. Det skriver han själv i en alltför bortglömd skrift i SDU-Syds medlemsblad från 1997 som publicerats av Expo:
”Strax före valet 94 (skolvalet 1994, reds. anm.) tog ett antal skolungdomar i Sölvesborg initiativet till en partipolitisk fristående arbetsgrupp, för att hämma vänsterrörelsens expansion bland kommunens ynglingar. Namnet, Ny höger (Nyh), antogs främst i provocerande syfte, och retade som väntat gallfeber på batiktomtarna. Vi genomförde stora antikommunistiska kampanjer, med huliganaffischering som främsta vapen.”
Jimmie Åkesson skrev även:
”Efter valet (skolvalet 1994, reds. anm.) valde dock några att gå en annan väg, och Moderat skolungdom (MSU) bildades. Ny höger döptes om till Ny höger nationalisterna, och vi var nu en enad, men kraftigt försvagad grupp unga nationalister som hela tiden satte upp nya mål för framtiden, allt eftersom utstakade uppnåddes.”
Jimmie Åkesson skriver även att han och gruppen Ny höger nationalisterna tog kontakt med Sverigedemokraterna och på nyårsafton 1994 beslutade sig för att ansluta sig till partiet och att bilda en lokal SDU-avdelning:
”Första kontakten med SD hade vi någon gång i december samma år (1994, reds. anm.), och under ett möte på nyårsafton beslöt vi oss för att börja arbeta partipolitiskt, och att en lokal SDU-avdelning så småningom skulle bildas.”
Språkbruket har inte förändrats
Det är också intressant att lyssna på vad Tony Gustafsson kommit fram till. Sverigedemokraterna var en del av den nationella rörelsen, alltså den övervintrade fascismen och nazismen efter andra världskriget. Partiet var ett etnonationalistiskt parti som utmärkte sig från den bredare miljön i sitt avståndstagande från våld och viljan att verka inom det demokratiska. Samtidigt fanns samarbeten med terrororganisationer som Vitt ariskt motstånd och andra nazistiska organisationer. Speciellt intressant var det att lyssna till hur Tony Gustafsson motiverade sin slutsats, bland annat genom språkbruket.
Sverigedemokraterna hade, liksom den bredare miljön, en hotbildsideologi med en retorik som byggde på krig och kamp och som beskrev politiska motståndare som ”förrädare”, “fiender”, och där fokus låg på vad de betraktar som svenskars barnafödande. Invandrare beskrevs som främlingar och ett hot. Partiet ville också utvisa invandrare. Här är det svårt att se hur partiet egentligen förändrats. Samma typ av retorik dominerar fortfarande Sverigedemokraternas kommunikation.
Gustafsson tar även upp tydlig antisemitisk retorik från Sverigedemokraterna i dess ungdom. Som exempel förklarar Gustafsson att begrepp som “liberala marxister” användes – ett begrepp väl förankrat i det antisemitiska språkbruket. År 2025 talar Sverigedemokraterna istället om “kulturmarxister”.
