Inledningsvis måste jag framhålla två principiellt viktiga konstateranden: För det första har Natomedlemskapet inneburit en radikal förändring i Sverige, på ett sätt som många inte tycks förstå. Det militärindustriella komplexets direkta inflytande kommer att bli kompakt under mycket lång tid framöver. För det andra finns det ingen opposition mot den extrema kapprustningen som pågår. Dessa två sakförhållanden är sammanflätade.
Samtliga åtta riksdagspartier ställer sig bakom beslutet att slösa 300 miljarder kronor (vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av den totala statsbudgeten) på det militära försvaret. Jag hör ingen partiföreträdare ifrågasätta dessa vansinniga satsningar, förklara hur detta på ett trovärdigt sätt skall finansieras eller ens kritiskt reflektera över vilka återverkningar i välfärdssystemet som riskeras.
Nej, alla säger i princip samma sak, om än i varierande ordalag: ”vi lever i en farlig tid” och ”Vi måste försvara Sverige”. Att Tidöregeringen, liksom Socialdemokraterna, eldar på denna krigshetsande propaganda förvånar mig inte ett dugg. Däremot begriper jag inte varför Vänsterpartiet (med sin antiimperialistiska tradition) och Miljöpartiet (med rötter i miljö- och fredsrörelsen) ställer upp på detta? Det är inget annat än ett ideologiskt svek. Om syftet är att signalera enighet, är det en likriktning jag finner obehaglig.
För vad är det egentligen som ska försvaras? Många skulle säkert komma dragandes med floskler till svar, som ”vi måste försvara vår frihet och demokrati”. Sanningen är att militär upprustning alltid bottnar i statsmakters intressen inom ramen för ett kapitalistiskt system. Numera ingår Sverige formellt i en kärnvapenallians vars medlemsländer domineras av tidigare kolonialmakter i Europa och den aggressiva supermakten USA som tidigare manifesterat sin hänsynslösa våldsamhet, däribland i forna Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen.
Nato tycks helhjärtat stödja USA:s och Israels oprovocerade angrepp mot Iran. Natos generalsekreterare Mark Rutte anser nämligen att USA:s bombningar inte utgör något brott mot internationell rätt och hemfaller åt det USA-imperialistiska narrativet att Iran utgör ett existentiellt hot mot västvärlden (”det är viktigt att Iran inte har kärnvapen”).
Men inte bara det. I en presskonferens i samband med Natotoppmötet i Haag förordar Rutte att samtliga medlemsländer ska satsa fem procent av BNP på försvaret. Hittills är det bara Spanien som motsätter sig Ruttes förslag och har begärt undantag.
En tydlig konsekvens av det svenska Natomedlemskapet är att säkerhetsbegreppet i Sverige numera ensidigt sammankopplas till idén om att försvara territoriella gränser. Det kan förklara varför militära ”experter” undantagslöst får så stort utrymme i de traditionella medierna. Krigshetsretoriken kanske får militariseringen att framstå som heroisk, men från vänner som kommer från Iran hör jag något annat: Krig är trauma och lidande, och det är civilbefolkningen som alltid tvingas betala det högsta priset.
Nästa år är det riksdagsval. Nuvarande åtta riksdagspartier må ha skilda synsätt på ekonomin och sociala frågor, men när det gäller militarismen finns ingen skillnad längre. Där råder en historielös masspsykos. Som fredsduva känner jag mig hemlös i det partipolitiska landskapet som vuxit fram. Inför framtiden finns en sak som skrämmer mig mer än något annat: Västvärldens politikers låga intellektuella nivå och de dåraktiga beslut det leder till.
Johan Floderus och Ludmila Engquists sommarprat i P1.
Folkhögskolor som tvingas avvecklas på grund av minskade statsbidrag.
