Kina och USA ska hålla samtal i Stockholm om tullar, handel och maktbalans. Men Sverige har ingen egen roll i samtalen, ställer inga krav på mänskliga rättigheter, klimaträttvisa eller ekonomisk demokrati. Vi borde ta chansen att agera, skriver Mikael Bertilsson.
DEBATT. I början av nästa vecka välkomnar statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson högnivåsamtal mellan USA:s finansminister Scott Bessent och representanter från Kina – på svensk mark, mitt i Stockholm. För regeringen är detta ett tillfälle att putsa på Sveriges rykte som internationell mötesplats. Men under ytan döljer sig en obekväm fråga: Vad säger detta om Sveriges roll i världspolitiken – och om vår självständighet?
Samtalen mellan USA och Kina handlar om tullar, handel och maktbalans. Att de sker i Sverige är i sig inte ett problem. Men när Kristersson ivrigt poserar som värd för två av världens största ekonomiska och militära makter, blir det tydligt att Sveriges roll reducerats till symbolpolitik och bekvämlighetslogistik.
I sin iver att verka ”internationellt relevant” riskerar regeringen att ge legitimitet åt ett globalt ekonomiskt system som vilar på ojämlikhet, exploatering och klimatförstörelse. Det är två ekonomiska supermakter – båda ansvariga för enorma utsläpp, kränkningar av mänskliga rättigheter och aggressiv handelspolitik – som här ges fritt spelrum att fortsätta förhandla sin maktdynamik. Sverige är inte med vid bordet. Vi är bordet.
Att Sverige valdes som plats sägs vara ett resultat av önskemål från båda sidor vid G20-mötet. Men varför? För att vi är neutrala? Eller för att vi är ofarliga? Den svenska regeringen gör inga anspråk på att påverka samtalens innehåll, än mindre att föra fram krav om mänskliga rättigheter, klimaträttvisa eller ekonomisk demokrati. Vi är en kuliss – inte en aktör.
Det är också anmärkningsvärt att regeringen inte ser några problem med att agera värd för samtal som i praktiken exkluderar den svenska allmänheten från insyn. Vilka värden är det egentligen som förhandlas bort bakom stängda dörrar? Vem gynnas av att Sverige gör sig själv till verktyg för stormaktsdiplomati?
I tider av geopolitisk oro borde Sveriges roll i världen vara att vara en kritisk röst – inte ett neutralt värdland som håller god min för att få vara med i finrummen. Vi borde ställa krav. Vi borde stå upp för klimatmål, arbeta för en rättvisare global ekonomi och utmana den destruktiva maktkoncentration som USA och Kina representerar.
Men det kräver en annan syn på utrikespolitik – en som inte bygger på att stärka nationell prestige, utan global rättvisa. En politik som inte bara bjuder in till samtal, utan som vågar vara obekväm och stå på de förtrycktas sida.
För Tidöregeringen är detta dock bara ännu en möjlighet att spela världsmedborgare på den globala scenen, utan att behöva ta ansvar för innehållet. Man poserar med makten – men utmanar den aldrig. Det är inte diplomati. Det är eftergivenhet.
Att Sverige reduceras till ett fototillfälle i ett maktspel mellan stormakter är inget att vara stolt över. Det borde oroa oss.
