Att binda sig vid kärnkraften som framtidens energikälla är oklokt, skriver Mikael Bertilsson. Kanske handlar det om att Tidöpartierna vill lägga ljuset på ett område där de kan visa upp enighet.
DEBATT. När regeringen samlades vid Ringhals för att tala om en ”historisk dag” handlade det i själva verket mer om politik än om energi. Beskedet om små modulära reaktorer är ett skolboksexempel på symbolpolitik: det ska signalera handlingskraft, men ger inga lösningar på dagens akuta energiproblem.
Statsvetenskapligt kan detta förstås som ett försök att bygga legitimitet genom retorik snarare än genom faktiska resultat. Att tala om 2035 som ett målår är en strategi för att skjuta problemen framför sig. Tekniken finns inte ens kommersiellt och Vattenfall har själva varit tydliga med att inget investeringsbeslut kan tas före 2029. Med andra ord är det ett politiskt löfte utan realitet – ett löfte mer avsett att hålla ihop regeringskoalitionen än att ge Sverige el i tid.
Satsningen på kärnkraft fyller nämligen också en funktion i Tidöblockets interna koalitionslogik. Partierna är splittrade i en lång rad frågor, men just kärnkraften har blivit ett symboliskt projekt som kan markera enighet utåt. När Ebba Busch talar om ett ”styrkebesked för Sverige” och Simona Mohamsson om en ”historisk dag” är det i första hand signalpolitik riktad mot väljarna. I praktiken handlar det om att köpa tid och hålla ihop ett svajigt regeringsunderlag.
Problemet är att detta blockerar ett helt policyfönster. Sverige behöver mer elproduktion snabbt, inte minst i södra Sverige där hushållens elräkningar pressar hårt och industrin i norr där den gröna omställningen kräver kapacitet. Här finns möjligheten att bygga ut vindkraft, solenergi, energieffektivisering och smarta elnät – lösningar som är både tekniskt mogna och ekonomiskt hållbara. Men istället har regeringen valt att höja skatten på solceller, bromsa havsbaserad vindkraft och försvåra de satsningar som faktiskt kan leverera resultat inom det närmaste decenniet.
Att låsa fast energipolitiken vid en teknik som kanske blir verklighet först på 2040-talet innebär att Sverige riskerar att förlora de investeringar som behövs här och nu. Det är ett exempel på hur politiska aktörer ibland prioriterar en berättelse om framtiden framför konkret handlingskraft i nuet. För att använda statsvetenskapliga begrepp: det är en politik som försöker bygga legitimitet på symboliska handlingar snarare än på faktiska policyutfall.
Legitimitet i energipolitiken kan däremot inte byggas på löften om reaktorer som ännu inte existerar. Den måste vila på stabila och trovärdiga överenskommelser. Oppositionens krav på en ny bred energiöverenskommelse är därför helt avgörande. Bara genom att kombinera flera olika kraftslag och skapa långsiktighet över blockgränserna kan man säkra framtidens elförsörjning och hushållens ekonomi.
Kärnkraften kan i bästa fall spela en roll längre fram som ett komplement i mixen. Men att göra den till hela lösningen är varken realistiskt eller legitimt. Energiförsörjningen är för viktig för att reduceras till koalitionscement och symbolpolitik.
