När konstnären Mattias Käll fick höra att våra klimatzoner flyttar sig norrut med en hastighet på omkring tio meter per dag (och kanske mer) kände han att detta – och vad det innebär för växter och djur – är någonting han måste utforska i sin konst. I veckan vandrar han därför mellan Jönköping och Örebro, ungefär den sträcka som klimatzonerna har förskjutits under hans livstid.
När Syre når Mattias Käll på telefon så är han i full gång med sin vandring längs Vätterns östra sida och har precis fått i sig lite vildpäron som han hittat längs vägen.
– Det går bra. Jag har gått sedan lunchtid igår (måndag) och kom fram strax söder om Gränna i går kväll. Jag är lite trött i benen nu, jag är inte supervältränad, även om jag tycker mycket om att vara ute i naturen och vandrar en hel del. Det är väl därför jag valt att göra det här, tänker jag. Av kärleken till naturen.
Att gå sträckan Jönköping – Örebro blir definitivt den längsta sträckan han tagit på sig. Att det blev just denna sträcka hänger ihop med att han själv föddes i Jönköping 1977 och numera bor och är verksam i Örebro.
– När jag hörde om klimatzonerna som förflyttas och förstod att min egen förflyttning stämmer överens med dessa så kände jag att jag ville jobba vidare med detta.
Tar med växter längs vägen
Att arbeta med volymer, sträckor och vikter och att förmedla det som händer inom olika forskningsfält är något som återkommer i hans konstnärskap. Där passade förflyttningen av klimatzonerna in perfekt. Mattias Käll har själv utgått från att klimatzonerna flyttar på sig med en hastighet på 10 meter per dag. Men det kan vara ännu mer än så. Enligt SMHI så har gränsen mellan kalltempererat och varmtempererat klimat i Sverige förflyttat sig cirka 300 kilometer på 30 år (mellan perioden 1961-1990 och perioden 1991-2020). Det skulle innebära hela 27 meter per dygn.
– Jag valde 10 meter, så överdriver jag iallafall inte, och så behöver jag inte gå lika långt! skrattar Mattias Käll.
Under sin vandring hittar han växter längs vägen, som han tar med sig en bit norrut, fotar och planterar på nytt.
– Jag väljer ut någon växt som ser ut att behöva ett nytt växtställe. De får följa med ungefär fyra kilometer, säger han.
Handlingen är en reflektion över vad som händer med ekosystemen när växtzonerna förflyttar sig så fort som de gör i vår tid.
– De ekosystem vi har här har utvecklats under tio tusentals år och det finns insekter som lever i symbios med en växt, och som i sin tur en fågel är beroende av. Fågeln klarar flytten norrut, men för växten tar det längre tid. Det blir en obalans när förändringen går för fort, och alla arter inte hinner inte anpassa sig.
Ett ekollon som han plockat i Jönköping kommer att få följa med hela vägen upp till Örebro, där Mattias Käll tänker plantera det, betydligt närmare den så kallade dalälvsgränsen, som är den gräns dit ekens naturliga utbredningsområde sträcker sig.
– Eken är ju det träd i Sverige som har flest arter knutet till sig, omkring tusen arter växer i relation till eken.
Utställning i Istanbul och Örebro
Med hjälp av foton och videomaterial kommer hans vandring att bli till en utställning som kommer att visas både i Istanbul och i Örebro under våren 2026, tillsammans med tre andra konstnärer från Örebro och fem från Turkiet. Temat är migration, och han hoppas att det hela ska leda till tankar och samtal på ämnet.
– Jag vill också förstå själv hur snabbt det går, och hur jobbigt det är att förflytta sig. Det är både vi människor och växter och djur som kommer få känna på det.
Konst och kultur kan ha en viktig plats när det gäller klimatet, tror han.
– Konsten är en brobyggare som öppnar upp för en viss osäkerhet och prövar nya tankar, upptäcker nya ideér. Det finns många konstnärer som engagerar sig i omställningsrörelsen och vill öppna upp för mångfald och gemenskap.
Bygga murar eller samarbeta?
Han nämner boken The Wall av John Lanchester, en dystopi där ett samhälle byggt en mur för att stänga ute ”de andra”.
– Det är något att fundera över. Vi människor kommer behöva röra på oss. Hur vill vi förbereda oss på det? Vill vi bygga murar eller vill vi hitta sätt leva tillsammans? Jag hoppas att vi ska kunna jobba på det tillsammans.
Han egen ”migration” under veckan har redan lett till en vacker soluppgång över Vättern och ett annat förhållningssätt till tid och avstånd
– Jag märkte hur jag började beskriva sträckor på ett annat sätt, i förhållande till hur de känns i kroppen: en timmas vandring istället för en timmas resa.
Han har också hunnit med ett oväntat möte.
– Jag sprang på en gammal vän som jag inte sett på 25 år. Vi gick tillsammans några kilometer och pratade om livet, konsten och skapandet.
Kanske blir det inspiration till fler vandringar framöver.
– Det vore fint att skapa kollektiva vandringar, där vi kan prata tillsammans om dessa saker.
