”Assistansen är inte längre trygg. Den är kapad och den är utnyttjad av den organiserade brottsligheten.” Så drastiskt uttryckte sig socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall på presskonferensen den 22 april. Detta med anledning av en ny, myndighetsövergripande rapport som gör gällande att assistans enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, infiltrerats av kriminella nätverk och att fyra av tio assistansanvändare kommer i kontakt med personer med kopplingar till organiserad brottslighet.
Med kopplingar menar man personer som antingen själva dömts för brott eller är släkt eller rör sig i kretsar där dömda personer finns. Observera att det alltså inte handlar om bevisad brottslighet. Det rör sig inte om statistik över assistansbolag eller anställda som dömts för oegentligheter. Istället misstänkliggörs hela assistansbranschen genom indicier.
Genom förevändningen att räkna släktingar och bekanta som har problem med obetalda skulder, eller som finns i brottsregistret, som bevis för organiserad brottslighet, hittar man argument för att det är problematiskt att så många anhöriga anställs och att man som assistansberättigad fritt kan anställa dem som sina assistenter.
Att många anhöriga arbetar som LSS är inte konstigt i sig. Det handlar inte sällan om stöd i intima och privata situationer, och då känns en förälder eller en dotter tryggare. Stödbehovet kan också vara komplicerat och då behövs det personal som känner personen väl, särskilt om hen har svårt att själv uttrycka sina behov och önskemål. Det är dessutom svårt att rekrytera och behålla kompetent personal när ersättningen är så låg, och då behöver till slut en anhörig rycka in för att det ska bli någon assistans alls.
Ibland känns LSS mer som ett träsk än som en möjlighet för oss som lever med egna behov eller är nära anhöriga. Det är krav på minutiös redovisning, bokstavligen, av hur assistansen används när man väl får den. Om man får den. Funktionshinderrörelsen är full av vittnesmål över hur insatser dras in och assistanstimmar minskas och hur det saboterar och havererar människors liv. Jag har aldrig hört talas om en enda assistansberoende som har erfarenhet av att det skulle vara för enkelt att bli beviljad assistans.
Självklart har inte kriminella inom välfärden att göra, men är inte ett av de stora problemen att välfärden sålts ut och att man gjort det möjligt att göra sig en förmögenhet på utsatta människor? Borde inte åtgärderna snarare handla om att ta bort incitamenten för kriminella att pumpa ut miljarder ur välfärden än att börja övervaka personer med egen assistans?
Politiker vill visa att de inte låter sig luras, att de är handlingskraftiga och att de förmögna att krossa kriminaliteten. Men risken är istället stor att detta ytterligare kommer att spä på misstänkliggörandet mot funktionsnedsatta och mot LSS som idé. Brukare som redan i dag tvingas till integritetskränkande utredningar och där administration och redovisning av assistansen inte bara är tidsödande och krånglig, utan också kan få enorma konsekvenser i form av gigantiska återbetalningskrav.
För att komma tillrätta med problemen behöver vi tänka med både hjärta och hjärna. De funktionsnedsatta som är i händerna på skrupellösa kriminella är dubbelt utsatta och behöver skyddas med alla till buds stående medel. Funktionsnedsatta som bor i hem där det förekommer våld, vars syskon utsatts eller familjemedlemmar dömts för brottslighet, kan inte alltid göra sina röster hörda och vittna om att de utsätts för vanvård när anhöriga stjäl deras assistansersättning. Här skulle lagen om tvångsomhändertagning av barn som riskerar att fara illa, LVU, behöva tillämpas bättre så att funktionsnedsatta barn skyddas från hem med våld, brottslighet och vanvård. Det är förstås helt fel att skattepengar går till yrkeskriminella men framför allt är det hjärtskärande att utsatta personer inte får stöd som de behöver för ett värdigt liv.
Fokus måste ligga på att se till att alla de som är i behov av assistans får tillgång till den och att brottsbekämpning inom LSS främst syftar till att säkerställa att LSS skyddas. När funktionshinderrörelsen pratar om att LSS urholkas är det inte kriminalitet man syftar på utan att rätten till assistans gröps ur år för år, domslut för domslut, när förvaltningsrätten fortsätter att ge kommuner rätt när de tar bort timmar från brukare som är helt beroende av assistans för ett värdigt liv.
Det finns sätt att försäkra sig om att assistansen går till personer med faktiska behov och många åtgärder skulle kunna påbörjas omgående:
Tillåt bakgrundskontroller på samma sätt som vid anställning av förskolepersonal. Då skulle man enkelt kunna hindra dömda brottslingar från att anställas.
Höj ersättningen rejält så att yrket blir attraktivt och folk stannar kvar.
Stärk brukarnas rättigheter och inflytande istället för att misstänkliggöra dem som arbetsgivare. Ett tydligare brukarperspektiv skulle öka både effektiviteten och kvaliteten.
Rättighetslagstiftning för personer med normbrytande funktionalitet.
Vinster i välfärden.
