Jag blev så glad att den finlandssvenska humortrion Kaj skrällde i den svenska uttagningen och därmed ska representera Sverige i den 69 upplagan av Eurovision Song contest (ESC) som äger rum i Basel under maj månad. Deras dunderhit Bara bada bastu fungerar som en välbehövlig känslomässig kontrast till de oroväckande stämningar som för närvarande präglar världspolitiken.
Gruppens seger kan också ses som en motvikt till de slätstrukna, pretentiösa och massproducerade popdängor som varit rådande i Melodifestivalen de senaste 15 åren och som många uppenbarligen tröttnat på. Det tidigare framgångskonceptet börjar tömmas på innehåll och nu längtar publiken till något nytt. Något som upplevs som levande och äkta, oavsett om det tar en humoristisk form som Kaj uppvisar eller någon annan. Glädjande nog har Kaj meddelat att de inte ämnar ändra låten till engelska.
Under 2000-talet har det engelska språket varit dominerande i ESC, inte bara i Sverige utan på hela kontinenten. När låtarna blir på ett och samma språk, skapar man en likriktning av musiken som utarmar den mångfald som ESC säger sig värna. En del kanske – i likhet med de kommersiella intressenas argumentationslinje – hävdar att det engelska språket ökar engagemanget hos en internationell publik, eftersom man då får lättare att förstå låtarnas texter och budskap. Det får mig i så fall att undra: Varför denna rädsla för att inte förstå?
Ett av mina favoritbidrag någonsin är Cypern 1995, när Alex Panayi framförde den pampiga Sti Fotia. Jag älskar detta bidrag bland annat just för att han sjunger på grekiska. Även om jag inte talar språket kan jag ändå känna vad Panayi förmedlar, mycket tack vare hans dramatiska scennärvaro och inlevelse i varje ord. När jag lyssnar på den engelskspråkiga versionen av Sti Fotia går denna urkraftspräglade dimension förlorad.
När jag ser på reaktionsvideor på Kajs framträdande påminns jag om hur det för åhöraren språkligt okända kan bli en del av upplevelsen. Även om folk inte förstår vad Kevin, Axel och Jakob sjunger om, kan de inte låta bli att känna det medryckande i deras underhållande scennummer.
Inför de kommande åren hoppas jag att man ska börja upphöja flerspråkighet till ett ideal. Språk är mer än bara kommunikation. Det är bärare av traditioner, historier och specifika referenssystem. Kärlek, som är den mest återkommande tematiken bland låtarna i tävlingens historia, kan uttryckas på betydligt flera olika sätt än endast på engelska. Med en så stor scen som ESC finns möjligheter att erbjuda plats åt exempelvis minoritetsspråk och därigenom stärka representationskänslan. Särskilt med tanke på hur Donald Trump och hans ideologiska fränder i Europa försöker ta strypgrepp på mångfald är det viktigare än någonsin att på allvar slå vakt om mångfaldens egenvärde.
En annan ESC-favorit är Vicky Leandros L’amour est bleu från 1967.
Saknar orkestern i såväl Melodifestivalen som ESC.
