Påven Franciskus är död. Den första jesuiten, den första latinamerikanska påven, och kanske den sista som vågade stå emot den reaktionära våg som sveper genom världens största religiösa samfund.
Det är lätt att se honom som en kompromissfigur – och det var han. Men det gör hans betydelse desto större. I en tid då religion allt oftare tas i anspråk för att legitimera nationalism, rasism och patriarkat var Franciskus en av få som använde sin makt för att säga: Det finns en annan väg.
Han var inte liberal i ordets moderna mening. Han motsatte sig kvinnliga präster, kallade genus en ideologi och försvarade kyrkans motstånd mot abort. Men han röt också ifrån mot kapitalismen, avfärdade klimatförnekelse som moraliskt förfall och kallade Europas behandling av migranter för en synd. Han reste till flyktingläger, flög hem muslimska familjer i sitt eget plan och insisterade på att ”ingen räddas ensam”. Han kallade det som händer i Gaza vid dess rätta namn: ett krig mot civila som liknar ett folkmord.
Den sortens mod är sällsynt – särskilt när det kommer från centrum av en global maktstruktur.
Franciskus försökte öppna fönstren i en kyrka som länge stängt in sig i guld, skuld och dogm. Han bekämpade korruption, pressade fram viss transparens i Vatikanens finanser och flyttade fokus från moralism till barmhärtighet. Med honom fick det globala syd en starkare röst i kyrkan, och han utsåg ett rekordantal kardinaler från Afrika, Asien och Latinamerika. Men hans försök att reformera kyrkan mötte hårt motstånd. Traditionella kardinaler kallade hans reformer kätteri. Inom Vatikanen konspirerade delar av eliten öppet mot honom.
Nu står dörren öppen för en tillbakagång. Och just därför är det viktigt att minnas varför hans påveskap spelade roll – inte för att han var en ideologisk bundsförvant, utan för att han gav utrymme åt de progressiva troende som kämpar inifrån. Queera katoliker, kristna feminister, radikala nunnor, präster som vägrar tiga om homofobi, klimatförändringar, rasism, folkmordet i Palestina – det är deras kamp som nu riskerar att isoleras.
För många av oss, troende och icke-troende, kan religionens interna strider ibland te sig avlägsna. Men vi har inte råd att ignorera dem. De avgör vilka röster som hörs när miljontals människor formulerar sin världsbild. Franciskus var aldrig en revolutionär, men han stod i vägen för dem som försökte dra katolicismen i en auktoritär, reaktionär riktning – där tron används för att rättfärdiga ojämlikhet, lydnad och kontroll.
Nu när han är borta måste vi fråga oss: vem tar striden i hans ställe – och hur stöttar vi dem?
De som kämpar för Joakim Medins frisläppande.
Sveriges ”allierade” Turkiet som frihetsberövat Joakim Medin i 4 veckor.
