Svenska skattebetalare tvingas varje år stå för miljökostnader och avfallshantering kopplad till textilier – kostnader som enligt Naturskyddsföreningen kan uppgå till miljarder kronor.
Svenska skattebetalare betalar varje år miljarder kronor för klädavfall och miljökostnader som textilindustrin genererar, enligt rapporten Notan för textilberget – hög tid för starkt producentansvar från Naturskyddsföreningen.
– De kostnader för textilavfallet som i dag hamnar på samhället måste snarast hamna på klädbranschen. Sverige behöver införa skarpa krav som sätter ordentlig fart på omställningen. Vi behöver komma bort från fast fashion och ultrafast fashion och i stället få till en klädbransch med cirkulära affärsmodeller, säger Beatrice Rindevall, ordförande för Naturskyddsföreningen, i en kommentar.
Enligt rapporten saknar Sverige ett lagstiftat producentansvar (EPR) för textilier, vilket gör att kostnaderna för avfallshantering – cirka 85 000 ton textilier årligen – finansieras av kommunernas avfallstaxa och ideella organisationer i stället för av producenterna. Den totala samhällsekonomiska kostnaden uppskattas till cirka 26 kronor per plagg, inklusive 16 kronor för klimatpåverkan och 10 kronor för direkt avfallshantering.
Totala samhällsekonomiska kostnader per plagg:
- Direkt avfallshantering: 10 kr
- Klimatpåverkan: 16 kr
- Totalt: 26 kr per plagg
Nyligen antog EU ett direktiv för producentansvar för textilier. Enligt Naturskyddsföreningen är det nu avgörande att de svenska reglerna utformas så att de styr bort från linjära affärsmodeller som fast fashion och ultrafast fashion, och att hela kostnaden för avfallshantering hamnar där den hör hemma – hos klädbranschen.
– Det ska inte längre vara lönsamt att producera kläder med kort livslängd och av dålig kvalitet. Producenterna behöver betala för både avfallshanteringen och för de övriga miljökostnader som plaggen ger upphov till, säger Beatrice Rindevall.
En linjär affärsmodell innebär generellt att resurser utvinns, produkter tillverkas, används och sedan kastas bort som avfall utan återanvändning eller återvinning.
Fast fashion är en affärsmodell inom modeindustrin där kläder produceras snabbt och säljs till låga priser. Målet är att möta konsumenternas snabba efterfrågan på nya trender med korta produktionscykler, ofta inom ett par veckor.
Ultrafast fashion är en extrem variant av fast fashion där produktionen och leveransen sker ännu snabbare, ibland med nya kollektioner flera gånger i veckan eller till och med dagligen. Denna modell använder ofta avancerade algoritmer och digitala metoder för att snabbt identifiera och producera trender i mycket höga volymer. Ungefärliga exempel på företag inom ultrafast fashion är Shein och Fashion nova.
Naturskyddsföreningen.Jämförelser med befintliga EPR-system i Europa visar att avgifterna i dag är kraftigt underdimensionerade. I Frankrike betalar producenter 0,33 kronor per t-shirt, i Lettland 1,67 kronor – långt under de faktiska livscykelkostnaderna.
I rapporten föreslår Naturskyddsföreningen avgifter baserade på livscykelkostnader, differentiering för att stimulera innovation och mål för materialåtervinning. Den visar också hur ett bonus–malus-system kan fungera: hållbara t-shirts kan ge bonus, medan material som försämrar återvinning ger högre avgift. Systemet kan styra producenter mot mer hållbar design och stärka producentansvaret i Sverige.
– Miljökostnaden för textilimporten är svår att prissätta i kronor och ören, men endast klimatpåverkan uppskattas till 7,7 miljarder kronor. När kläderna inte bär sina miljökostnader blir plaggen för lågt prissatta och cirkulära affärsmodeller har svårt att konkurrera, säger Beatrice Rindevall.
Bonus–malus-system betyder i grunden “bra–dåligt” på latin och syftar på ett incitamentsystem där önskvärda beteenden belönas (bonus) och mindre önskvärda beteenden bestraffas (malus).
Klädjättarnas stora vinster
Samtidigt fortsätter klädjättarna att redovisa stora vinster. H&M rapporterar i dag en rörelsevinst på 4,9 miljarder kronor för perioden 1 juni till 31 augusti, vilket överstiger marknadens förväntningar på 3,7 miljarder. Försäljningen landade på 57 miljarder kronor, i linje med analytikernas prognoser.
Kritiker menar att de höga vinsterna ofta bygger på lågkostnadsproduktion i länder med svaga arbetsrättsliga regler, vilket gör att miljö- och arbetskostnader hamnar på samhället snarare än på företagen själva.
