Går det att bygga en välfärdsstat inom planetens gränser? Det råder det delade meningar om. Skatter och förbud skulle räcka för att minska miljöförstöringen, hävdar vissa. Andra anser att nerväxt behövs, men att det inte går att kombinera med en modern välfärdsstat.
Det krävs snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar inom alla aspekter av samhället för att världen ska hålla sig inom 1,5 graders uppvärmning, konstaterade FN:s klimatpanel IPCC år 2018.
Därför behöver hela samhället förändras i grunden, anser vissa. En av dem är Alf Hornborg, professor emeritus i humanekologi.
– Pengarnas logik går stick i stäv mot alla hållbarhetskritierer som vi jobbat med i decennier. Pengar är roten till allt ont.
Han tror inte alls på att det skulle gå att kombinera den nuvarande europeiska välfärdsstaten med en klimatneutral värld. Orsaken är att välfärdsstaten, som skapades under industrialiseringen för att jämna ut ojämlikheterna, bygger på ökad tillväxt i dag. Och tillväxt i sig leder till miljöförstöring i regel. Om alla levde som i Sverige skulle det behövas ungefär fyra jordklot.
I stället ser han framför sig nerväxt med lokala samhällen där människor lever mer anspråkslöst och brukar jorden i samklang med det ekologiska systemet. Härligt, tycker kanske vissa. Andra förknippar en skrotad välfärdsstat och nerväxt med misär, fattigdom och usla levnadsvillkor från förr i tiden.
Men Alf Hornborg poängterar att det inte handlar om en återgång.
– Det finns inget som säger att vi måste göra oss av med grundläggande läkarvetenskap som minskar barnadödligheten och andra kunskaper. Okej, vi kanske inte kommer kunna genomföra hjärttransplantationer, men de allra flesta människor kan i ett sådant här lokaliserat samhälle leva långa och hälsosamma liv om man bara iakttar grundläggande kunskaper om hygien och bakteriebekämpning.
– Jag tror inte människor behöver må sämre, snarare tvärtom.
Alf Hornborg lyfter att många av sjukdomarna människor har nu skapas av dagens system – stress, dålig kosthållning, diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer.
– Alla de här sjukdomarna kallas ju för välfärdssjukdomar.
– Penicillin kommer finnas kvar, det behövs inte så mycket resurser för att ha sådana grundläggande saker.
”Omväxt”
Men inte alla gillar nerväxt – i varje fall inte ordet, ska det visa sig när Syre besöker ett seminarium som tankesmedjan Cogito anordnar i Allaktivitetshuset i Sundbyberg utanför Stockholm.
I den tomma entrén hörs ett högljutt sorl från övervåningen. Däruppe springer några barn omkring och vuxna samtalar nedsjunkna i blågrå sammetsklädda rokokosoffor. I salen bakom dem syns källan till sorlet – runt 80 personer pratar inför att ett seminarium om tillräcklighet ska dra igång.
Flera av besökarna är förväntansfulla.
– Det är spännande och viktigt att få tänka på hur en alternativ samhällsmodell kan se ut, där vi fortfarande lever gott men inte på bekostnad av natur och andra människor. Det tänker jag är fullt möjligt, och då måste man våga tänka om, säger Hanna Sällström, som längtar efter nya visioner.
Fokus är den nya boken Enough – thriving societies beyond growth av Dirk Holemans från den gröna belgiska tankesmedjan Oikos, systerorganisation till svenska Cogito.
Den handlar om ”tillräcklighet” – att alla har så att det räcker och känner sig nöjda, utan att överkonsumera – just för att resursanvändningen behöver hållas inom planetens gränser.
– Det första jag skulle vilja lyfta är betydelsen av fantasi, säger Dirk Holemans när seminariet drar i gång.
– Hur vi föreställer oss världen är också hur vi kommer att designa den.
Dirk Holemans ser framför sig kortare arbetstid, att människor äger saker tillsammans, att vi delar mer och att alla får tillgång till grundläggande saker som sjukvård, kollektivtrafik och mat. Han vill också ha offentliga platser där man kan umgås utan att behöva köpa något, att vi odlar mer ekologiskt och att folk slutar jaga de nyaste prylarna. Dessutom anser han att krav måste ställas på företag att göra hållbara produkter.
Under arbetet med boken sökte han efter ett begrepp bortom motsatserna tillväxt och nerväxt, och hittade ett. Han nämner ordet på flamländska.
– ”Omväxt!” säger någon.
– Där har ni ordet. Det är framtiden! säger han och skrattar.
Publiken applåderar.
Mot slutet av seminariet ställer sig en man upp i publiken, som presenterar sig som Per.
– I kväll uppfann vi precis ordet omväxt, gjorde vi inte det? Så kan vi bara komma överens om att börja använda ordet omväxt? För du är en kommunist om du säger nerväxt. Omväxt är tillväxt som omdirigeras till något bättre. Det är mer positivt.
–Yeah, hörs flera personer utropa.
Efter seminariet pratar Syre med Anja Söderström Feyzioglu. Hon kom dit just eftersom hon brinner för nerväxt. Att vissa förknippar termen med kommunism tror hon mest handlar om missförstånd kring betydelsen.
– Nerväxt är inte motsatsen till framsteg och tillväxt, utan handlar om att minska den delen av ekonomin som är skadlig för människor och planeten. Samtidigt ska man låta de delar som bidrar till planeten och människors välmående växa.
Välfärdsstat med nerväxt
Även Max Koch är kritisk till tillväxt. Han är professor i socialpolitik och hållbarhet vid Lunds universitet.
– Här i det globala nord måste vi vara en förebild med att signifikant reducera våra klimatutsläpp och ekologiska fotavtryck. Det går inte ihop med att satsa på tillväxt, säger han.
Men till skillnad från Alf Hornborg tror han att välfärdsstaten kan kombineras med nerväxt. Frågan är bara hur det skulle gå till.
– Vi har bara etablerat välfärdsmodeller som alla har utvecklats parallellt med BNP-tillväxt. Vi måste uppfinna eller etablera ett välfärdssystem som är oberoende av ekonomisk tillväxt.
– Det är väldigt svårt. Det finns inga historiska exempel på planerad nerväxt och konsekvenserna av den för välfärdsstaten. Vi kan bara bara göra scenarier, förslag, och diskussioner på ett teoretiskt plan utifrån den data vi har, säger han, och flaggar för att han tror på bland annat striktare begränsningar av marknadsekonomin och en större offentlig sektor.
Men Andreas Bergh, forskare i nationalekonomi vid samma universitet, är emot nerväxt överlag. Han slår ett slag för att skilja tillväxt från BNP-måttet som den ofta mäts i.
– Tillväxt som idé tror jag på för den uppstår när människor löser de problem som de ser i sin vardag och omvärld. Att säga att man inte tror på tillväxt är för mig att säga att man inte tror på människans fantasirikedom och uppfinningsförmåga.
– Den viktiga diskussionen är vad som händer med jorden och med människorna som bor på den. Vi vill ha en tillväxt i hållbara sektorer och att de klimatförstörande sektorerna ska minska. Vad som händer med BNP är mindre viktigt. Den kanske minskar lite eller kanske ökar lite, det spelar mindre roll.
Annat som visar välmående
Vissa anser att välfärdsstaten kräver ökad BNP, särskilt som befolkningen i rikare länder ställer allt högre krav på bra service.
Men BNP är ett dåligt sätt att fånga välfärd, anser Andreas Bergh. Exempelvis stagnerar tillväxten i de rikare delarna av världen, trots att folk har fått det bättre materiellt. I de rikare delarna av världen ökar inte heller välmåendet, visar forskning.
I stället leder de ökade ekonomiska klyftorna och stressen till att den psykisk ohälsan ökar, enligt FN:s specialrapportör för extrem fattigdom.
Andreas Bergh vill att större fokus istället läggs på andra indikatorer än BNP. Han nämner spädbarnsdödlighet, dödsorsaker, hälsa, nöjdhet, stress, arbetsmiljö, biologisk mångfald och översvämningar.
För att illustrera det paradoxala med att mäta välstånd i BNP tar Andreas Bergh upp exemplet med en person som har möjlighet att gå ned i arbetstid. Han ägnar kanske mer tid åt att läsa i de böcker han samlat på sig under åren och känner sig mindre stressad. Men trots att hans välmående har ökat har hans bidrag till BNP minskat eftersom han knappt konsumerar något.
Ett sätt att ändå kombinera minskade utsläpp med ökad BNP skulle kunna vara att fler köper tjänster, i stället för varor, lyfter Andreas Bergh.
Tillväxt utan utsläpp?
Det finns också länder som via bland annat ny grön teknik har lyckats sänka sina koldioxidutsläpp samtidigt som BNP ökar. Det tyder på att tillväxt kan vara förenligt med en klimatsmart värld, enligt teorin om så kallad frikoppling, decoupling på engelska, anser Andreas Bergh.
Men det värjer sig Max Koch emot. Det är bara några rikare länder i världen som har lyckats minska sina koldioxidutsläpp samtidigt som BNP ökat. Och minskningen av utsläppen har skett från extremt höga nivåer. Länderna ligger långt ifrån nollutsläpp, släpper ut mycket mer koldioxid än fattiga länder per capita och är inte i närheten av de utsläppsnivåer som krävs för att nå Parisavtalets mål om maximalt 1,5 graders uppvärmning. Därför saknas fortfarande bevis för att klimatneutralitet går att kombinera med ökad tillväxt, anser Max Koch.
Vad gäller biologisk mångfald är bevisläget ännu sämre. Max Koch kan inte spontant komma på ett enda land som har lyckats minska sitt ekologiska fotavtryck och samtidigt öka sin BNP över en längre tidsperiod. Dessutom måste man väga in att de rika länderna konsumerar varor från andra länder i allt högre grad än förr.
– En del av minskningen av utsläppen beror på att vi att vi outsourcat produktionen till Asien, så utsläppen räknas där i stället, säger han.
Vill ha inkomsttak
Ett sätt att föreställa sig en ekonomi inom planetens gränser är munkmodellen, även kallat donutekonomi, anser Max Koch. Bland annat vill han se ett tak på hur mycket man får tjäna, eftersom höginkomsttagare släpper ut mer koldioxidutsläpp än andra via sin ökade konsumtion, större boenden och bilar. Ett inkomsttak skulle kunna vara ett av flera sätt för befolkningen att hålla sig inom planetens gränser, anser han.
Men ett inkomsttak kritiseras av Andreas Bergh.
– Jag tror inte att det vore bra, och har svårt att se att det skulle kunna hända. Människor vill förbättra för sig själva även om de kan unna sig mer fritid.
Samtidigt håller Andreas Bergh med om att utsläppen måste ned. Åtgärderna han ser framför sig är främst högre koldioxidskatter och förbud av klimatskadliga varor och aktiviteter.
– Det är ett mer träffsäkert sätt än inkomsttak. Det är också ganska lätt att förklara för folk varför det är vettigt. De flesta människor vill ha ett stabilt klimat och inte förstöra naturen.
”En illusion”
Alf Hornborg tror dock inte alls på att politikerna skulle kunna ställa om samhället inom planetens gränser.
– Det har vi sagt i över 30 år. Det är inte en fråga om att förnuftigt ställa om vår ekonomi. Det är faktiskt en illusion.
Han anser att hela vårt moderna samhälle bygger på vinstmaximering, vilket utarmar planeten och skapar ojämlikhet. Förnybar energi, som i de rikare delarna av världen ses som en framgång, gömmer bara utsläppen, gruvorna och de dåliga arbetsvillkoren i de fattigare länderna, anser han. Inte heller cirkulär ekonomi är en lösning eftersom varje gång du återvinner något försvinner en del av det. Det leder till att jordens ändliga resurser tar slut så småningom.
Alf Hornborg liknar dagens samhälle vid hur Roms civilisation kollapsade.
– Jag kan inte riktigt se hur man tar sig ur den här rörelseriktningen utan att låta den ha sin gång. Det enda vettiga vi kan göra är att bygga upp en beredskap mentalt, och rent praktiskt, fysiskt, för att klara den oundvikliga krasch som måste komma.
En lokal basinkomst
Samtidigt har han en idé om en reform som i teorin skulle kunna styra om ekonomin så att den blir mer hållbar. Basinkomst heter lösningen, men inte vilken medborgarlön som helst. Utan pengarna skulle vara en alternativ valuta som bara skulle kunna användas lokalt, och som skulle finnas parallellt med kronan.
Alf Hornborg ser framför sig att staten delade ut valutan till alla via exempelvis kontokort och att man med dessa enbart skulle kunna köpa mat, tjänster och varor som producerats inom en viss radie från var man befinner sig. Även i vanliga konventionella matbutiker skulle det gå att använda valutan i fall varorna märktes med en särskild qr-kod eller streckkod som visade att den producerats i närområdet.
Detta skulle leda till att fler köpte lokalt producerade varor, och att fler också kunde starta upp lokala företag inom exempelvis jordbruk och återvinning, anser Alf Hornborg.
– Om ett sådant system verkligen sattes i gång skulle det reducera de globala transporterna oerhört mycket och det är en av de viktigaste källorna till utsläpp.
Samtidigt tror Alf Hornborg att basinkomsten inte kan bli verklighet i praktiken.
– Det finns inte några politiska möjligheter att genomföra den, om vi inte skulle få så extrema kriser att människor ropar efter alternativ. Men de måste verkligen vara genomgripande innan människor släpper drömmen om att leva vidare med den här höga energikonsumtionen som vi har nu.
