Det föll sig så att en man från banken jag har en relation till, mest för att även lite pengar insydda i madrassen kan störa nattsömnen, bett om ett möte. Det visade sig handla om pensionen, en tid som för min del förväntas inträda om 25 år, i den osannolika händelse att politikerna inte till dess ännu en gång höjt gränsen för när man får sluta jobba, och den lite mer sannolika händelsen att vi då fortfarande uppehåller de gamla systemen, för att det gör det lite lättare att tro på att allt egentligen är som det ska och för att det trots allt är bättre än alternativen.
För bankmannen var det en rutinsak. Ett möte bland andra i syfte att få mig att dra mitt strå till stacken så vinstmarginalen kunde öka ytterligare något hos bankens aktieägare, där den största är världens allra största förmögenhetsförvaltare, i sin tur ägd och kontrollerad av andra anonyma amerikanska bolag och en handfull dollarmiljardärer.
För mig var mötet existentiellt. Inte i första hand för att jag tror att så mycket av det jag gör med ettor och nollor (mest nollor för att vara ärlig, och då tyvärr placerade så de betyder just noll) på ett konto någonstans kommer betyda särskilt mycket för mig om jag en dag når pensionen. Utan just för att jag inte tror det.
I ett liv är 25 år lång tid, men för den mänskliga historien ska det helst inte vara det. Frågan är hur det blir nu.
Bankmannen berättade om allt det spännande med AI, som det gick att placera pengar i. Jag sa något om mördarrobotar, och han skrattade först lite hjärtligt och sedan nervöst när han förstod att jag menade något som faktiskt finns. Jag berättade om hur AI just nu används i folkmordet i Gaza och att världen inte ens enats om att förbjuda autonoma vapensystem som dödar helt utan mänsklig inblandning. Han lovade att jag skulle kunna placera mina framtida pensionspengar så de inte hamnade i vapenindustrin. Jag frågade om AI-utvecklingen verkligen fungerar så, om det som alla de spännande AI-företagen han tyckte jag skulle låta pensionspengarna växa i var helt frikopplade från all kod som militärer vill åt.
Vi lämnade det där. Han frågade hur jag trodde världen skulle utvecklas de närmsta 25 åren, för det var tydligen avgörande hur mycket risk jag skulle ta. Han berättade att börsen varit historiskt säker, och lät mig förstå att så skulle det nog förbli.
Jag sa att jag var orolig för maten. Och att det kanske var en större risk än börsen, trots allt. Bara det att ingen frågat mig om jag ville ta den.
I en krönika om de skenande kaffepriserna skriver Jonathan Jeppsson att det kanske ändå är vårt minsta problem, om än illustrativt. Priset rusar eftersom den mest lönsamma bönan dominerar. Men den har det lilla problemet att den växer dåligt i osäkert klimat. Det vill säga nu, och framåt. Det har man vetat länge, men kaffeindustrins beroende har bestått.
För så funkar marknaden. Hellre snabba vinster i dag än säker försörjning i morgon. Med en allt större global befolkning, och allt fler som vill äta som i de rikare länderna, räknar man med att världen behöver producera 50 procent mer mat om 25 år än i dag. Men det går dåligt ihop med klimatförändringar, störningar i handelskedjorna, beroendet av konstgödsel, minskad lokal självförsörjningsgrad, global koncentration runt några få grödor och – vattenbrist. I en rapport från Nestlé, som Jeppson citerar, varnas för en ”potentiellt katastrofal situation” med färskvattenförsörjningen 2050.
Jag säger något om det till bankmannen. Om maten. Han svarar ”vänta”. Och så tar han fram ett tårtdiagram över olika branscher. ”Titta här”, förklarar han, ”livsmedelsbranschen är inte så stor ändå. Det kommer nog gå bra med börsen i alla fall”.
Märta Stenevi bryter tystnaden med ett basebollträ in i självförträffligheten.
Ulf Kristersson sparkar medarbetare för att de är på Grindr.
