I en replik till Susanna Johansson, som skriver att hon inte vill vara vän med någon som vill grupper hon tillhör eller står nära illa, skriver Tanja Mattsson att alla röster måste få plats. Vi behöver förstå varandra, inte bara få rätt.
Läs även Susanna Johanssons debattartikel.
DEBATT. Vi lever i en tid där människor allt oftare söker bekräftelse i sina egna bubblor utan att se vad som finns utanför. Tankar testas inte längre mot perspektiv – de speglas bara i likasinnade.
Jag påminns om filmen Mean girls, där tillhörighet styr vem du får vara. Orden ”you can’t sit with us” ekar när man blundar. Den som vågar tänka själv blir snabbt utmålad som ond, utan att man har satt sig in i vad personen egentligen sa.
Dagens debattklimat påminner om just det. Artiklar skrivs om normer och privilegier, men utan förankring i verklighetens komplexitet. Orden blir till paroller, det handlar inte längre om att förstå, utan om att vinna en kamp om vem som har rätt.
Det är bekvämt att skylla sin situation på strukturer, kön eller klass. Men verklig utveckling sker först när man vågar kliva utanför sin trygghetszon. När man möter människor som inte tänker som en själv. Det kräver mod – och nyfikenhet.
Journalistik och samhällsdebatt har förlorat en del av detta mod. Istället för att söka förståelse hos andra oliksinnade, projicerar man sina egna känslor på andra. ”Du är fel bara för att du inte tycker som jag.” Det stänger dörrar till nya insikter och minskar chansen att faktiskt påverka.
Kunskap och öppenhet hänger ihop. Att förstå den som står på motsatt sida innebär inte att man håller med – men att man respekterar rätten att tänka annorlunda. Det är grunden i demokratin.
Jag träffade en kvinna i Malmö vars dotter utsatts för en fruktansvärd händelse. Hennes politiska åsikter skilde sig från mina, men hennes drivkraft var klar: ansvar måste alltid ligga hos individen. Ingen bakgrund, kön eller hudfärg gör ett brott mindre allvarligt.
Hennes resonemang fick mig att förstå hur lätt det är att fastna i färdiga förklaringsmodeller, och hur viktigt det är att lyssna – även när det skaver.
Det är lätt att tala om ”vita kränkta män”, men inte många talar om kränkta kvinnor eller människor i allmänhet. Kränkthet har ingen färg eller kön – det handlar om hur man väljer att se sig själv i världen. Den som ständigt letar efter orättvisor i andra missar ofta sina egna privilegier.
Demokratin fungerar bara om alla röster får plats. Att kategorisera människor i goda och onda, offer och förövare, är att minska vår förståelse för det mänskliga. Världen är större än höger och vänster, rik och fattig.
Kanske är det dags att blåsa in lite mer syre i samtalet – låta olikheter mötas utan att någon måste tystas för att hen ser en bredare vy.
Elden brinner redan. Frågan är om vi vill släcka den eller fortsätta hälla bensin från en enda sida hela tiden?
