Nerväxt, nolltillväxt eller grön tillväxt. Hur ekonomin ska kunna rätta sig efter planetens gränser råder det delade meningar om. Men i veckan skapade publiken ett nytt ord under ett seminarium om ”tillräcklighet”.
– Kan vi bestämma att vi börjar använda ordet omväxt? säger en entusiastisk man.
Redan i den tomma entrén i Allaktivitetshuset i Sundbyberg hörs ett högljutt sorl från övervåningen. En trappa upp springer några barn omkring och vuxna samtalar nedsjunkna i blågrå sammetsklädda rokokosoffor. Bakom dem hörs källan till sorlet.
Runt 80 personer sitter i en sal längs bord i raka rader och smaskar på gratis soppa från Sopköket. De väntar på att ett seminarium om tillräcklighet ska dra igång under måndagskvällen. Fokus är den nya boken Enough – thriving societies beyond growth av Dirk Holemans från den gröna belgiska tankesmedjan Oikos, systerorganisation till svenska Cogito.
Flera av besökarna är förväntansfulla.
– Det är spännande och viktigt att få tänka på hur en alternativ samhällsmodell kan se ut där vi fortfarande lever gott men inte på bekostnad av natur och andra människor.
– Det tänker jag är fullt möjligt, och då måste man våga tänka om, säger Hanna Sällström, som längtar efter nya visioner.
I en annan del av lokalen står Anja Söderström Feyzioglu, student och forskarassistent, tillsammans med en vän. Hon kom till seminariet eftersom hon är intresserad av nerväxt, alltså minskat fokus på ökad BNP.
– Policys med nerväxt är precis vad vi behöver för att komma till rätta med miljökrisen, säger hon.
Men inte alla i publiken är lika positiva till nerväxt, ska det senare visa sig.
”Omväxt”
Nu hojtar Göran Hådén, ordförande i Cogito, om att seminariet snart ska börja och att alla behöver hjälpas åt att skjuta undan borden. Vips har stolar samlats tätt ihop i ena sidan av lokalen framför de tre talarna. Dirk Holemans börjar:
– Det första jag skulle vilja lyfta är betydelsen av fantasi. Hur vi föreställer oss världen är också hur vi kommer att designa den.
Dirk Holemans ser framför sig arbetstidsförkortning, kooperativt ägande, delningsekonomi och fokus på att alla människor får del av det mest basala, som offentligt finansierad sjukvård, kollektivtrafik och mat. Han ser också framför sig offentliga mötesplatser där du kan träffa andra i samhället utan att behöva köpa något. Han nämner krav på företag att producera maskiner med lång livslängd, ekologisk odling och att människor slutar jaga de senaste modellerna.
När Dirk Holemans först skrev boken Enough på flamländska sökte han efter ett begrepp bortom motsatserna tillväxt och nerväxt, och hittade ett passande ord. Han nämner begreppet och söker den svenska översättningen hos publiken.
– ”Omväxt” nämner någon.
– Där har ni ordet. Det är framtiden! säger han och skrattar.
Publiken applåderar.
Tillräcklighet
Dirk Holemans förklarar att själva grunden i idén om omväxt är ”enough”.
– Alla borde ha tillräckligt, och när vi ser att någon överkonsumerar, säger vi till den att nu räcker det.
Han frågar publiken hur ”enough” översätts till svenska. Det hörs lite spridda förslag. Någon nämner ”tillräcklighet”. Flera utropar ”lagom” varpå många brister ut i skratt.
Dirk Holemans drar liknelsen till när någon ätit sig mätt. Då säger personen att hon fått tillräckligt. Ordet har då en positiv betydelse, att man är tacksam och nöjd.
– Vi måste bygga en ekonomi som baseras på detta. Vi måste sätta de basala behoven i första rummet, och skapa ett system för det. Samtidigt behöver vi tackla överkonsumtionen, säger Dirk Holemans.
Ordet ”tillräcklighet” nämns i rapporten från FN:s klimatpanel IPCC år 2022, tar forskaren Åsa Callmer upp.
– Där definieras ”tillräcklighet” som ett sätt att skapa välmående för alla inom ramen för planetens gränser.
Hon har själv forskat om begreppet i tio års tid. För henne är tillräcklighet ett sätt att lösa både miljökrisen och den ökande ojämlikheten i Sverige, Europa och globalt.
– Vi måste respektera miljöns gränser, men det görs inte i dag. Ekonomin växer som om det inte fanns några begränsningar. Hur bygger vi samhällen som speglar planetens gränser?
Hon varnar för att ”tillräcklighet” kan misstolkas av kritikerna, att det kan tolkas som något negativt, något som bara duger.
– Det är viktigt att hålla i huvudet att det ska vara både ett gott liv för alla och tillräckligt.
Munkmodellen
En bra modell för ”tillräcklighet” är munkmodellen, även kallad donutekonomi, skapad av ekonomen Kate Raworth, anser Åsa Callmer.
Den går ut på att se jordens resurser som en begränsad budget. De rikaste måste då minska sina utsläpp och sin konsumtion, eftersom den överstiger vad planeten klarar av. Samtidigt behöver jordens samlade resurser räcka till djur, natur och så att alla människor får sina basala behov tillfredsställda, som mat, bostad, utbildning, jämställdhet, inflytande, inkomster och jobb. Ingen ska falla utanför.
– Vi har en tendens att glömma att gränser kan vara frigörande. De tvingar oss att tänka på nya sätt, fantisera och vara kreativa, säger Åsa Callmer.
Många av dem hon har intervjuat till sina studier berättar att de känner sig lättade när de drar ned på sin konsumtion. De börjar fundera på vad som är viktigt för dem i livet.
För att få i gång ett samhälle som bygger på tillräcklighet ser hon framför sig att börja med begränsningar av konsumtionen hos de rikaste.
– Vi kan förbjuda privatjet. Privatjet är ingen nödvändighet.
– Yeah! utropar någon i publiken.
Åsa Callmer fortsätter:
– Det är inte nödvändigt att äga tre hus, eller fler. Det är ganska lätt att sätta gränser för överkonsumtion, men det här behöver diskuteras på ett demokratiskt sätt. Om alla i världen levde som svenskarna skulle det behövas fyra jordklot.
Samhällsnivå
Att lägga ansvaret på individerna för att anpassa ekonomin till jordens gränser, vänder sig alla tre talare emot.
– Systemfrågor måste lösas på systemnivå, säger Dirk Holemans.
Han tar upp sin hemstad i Belgien som exempel. För 20 år sedan var bilen det dominerande färdmedlet i staden, men sedan bestämde sig politikerna för att ändra på det. De gjorde parkeringarna dyrare, ändrade färdvägarna för bilarna, investerade i kollektivtrafik och i cykelbanor. I dag är det bästa sättet att ta sig runt i staden på cykel. Ett annat exempel som han tar upp gäller snabbmatsrestauranger. I Belgien har man sett att de tenderar att ansamlas runt skolor.
– Ska vi säga till barnen att de måste hindra sig själva från att handla där, eller ska vi begränsa möjligheterna för snabbmatsrestaurangerna att etablera sig runt skolorna? Du kan inte banta i en godisaffär.
Den tredje talaren Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet, tar upp att ämnet för seminariet är en aning tabu i svensk politik.
– Om du nämner någon kritik mot kapitalismen pekas du ut som kommunist. Om du kritiserar den ekonomiska tillväxten hävdar folk att du vill förflytta oss tillbaka till grottorna.
Hon är skeptisk mot att använda sig av begreppet nerväxt, eftersom många associerar det till svåra tider, krigsår och ransoneringskort.
– Det uppfattas inte som en väldigt positiv reform, säger Rebecka Le Moine.
Samtidigt hoppas hon att fler talar om frågorna så att diskussionen blir mer ”mainstream”. På så sätt skulle samhället bli moget att ta till sig detta, i stället för att, som nu, ägna sig åt greenwashing.
– Ju mer folk hör om det här från olika vanliga människor desto lättare kommer det att bli att se förändringen. Jag tror människor längtar efter visioner av hur vi skapar en magisk plats igen.
”Kommunism”
När publiken släpps in i samtalet är det flera som efterfrågar mer konkreta exempel på hur förändringen ska gå till. En frågar sig hur man ska bemöta ekonomer som hävdar att tillväxt är nödvändig för välfärden. En annan hur man ska kunna tala om tillräcklighet när till och med sanningen om klimatkrisen ifrågasätts. Ytterligare en efterlyser mer detaljer om hur en samhällsmodell som bygger på tillräcklighet skulle se ut, och om en sådan reform skulle behöva ske i Sverige, EU eller globalt.
Rebecka Le Moine föreslår att ett av flera sätt att implementera idén om tillräcklighet här skulle kunna vara att regeringen ändrar i sina direktiv till myndigheterna där det står att tillväxt ska vara ett mål, och i stället inför välmående som mål.
Plötsligt reser sig ytterligare en man upp, som presenterar sig som Per.
– I kväll uppfann vi precis ordet ”omväxt”, gjorde vi inte det? Så kan vi bara komma överens om att börja använda ordet omväxt? För du är en kommunist om du säger nerväxt, jag tycker det också. Jag gillar inte ordet nerväxt. Vi är alla oilholics. Vi är fast i oljeekonomin, och stannar vi kvar här är vi fucked.
– Så omväxt är tillväxt som omdirigeras till något bättre. Kan vi bestämma att vi börjar använda ordet omväxt? För det är mer positivt.
– Yeah, hörs flera personer utropa.
Efter seminariet pratar Syre med Anja Söderström Feyzioglu, åhöraren som kom dit eftersom hon brinner för nerväxt. Att vissa förknippar termen med kommunism tror hon mest handlar om missförstånd kring betydelsen.
– Nerväxt är inte motsatsen till framsteg och tillväxt, utan handlar om att minska den delen av ekonomin som är skadlig för människor och planeten. Samtidigt ska man låta de delar som bidrar till planeten och människors välmående växa.
Ordet omväxt gillar hon också, så länge begreppet innefattar att dra ned på den materiella konsumtionen.
– Det är en vacker term. Det påminner mig om cirkulär ekonomi lite grann. Jag tror omväxt kan hjälpa till att få med sig människor som är skeptiska till nerväxt.
