Hon sitter med de andra. Solen är lagom varm och molnen som drar förbi skänker extra svalka. Ibland kommer en vindpust och får en eller annan hemmagjord skylt att blåsa i väg en bit.
Det är inte särskilt bekvämt men det är en del av poängen. De är Rebellmammor och Rebellpappor och de gör för en stund – eller i det här fallet under ett dygn – avkall på sin bekvämlighet och sänker sin status i det offentliga rummet genom att sitta på marken. Hon håller på med teater och vet hur det kan skapa dynamik i ett rum att placera personer på olika nivåer. Verkligheten har visat att det till och med kan räcka att en ensam person sätter sig ner med en enkel skylt för att det ska ge eko över hela världen. Det var ju det Greta Thunberg gjorde för nästan exakt sju år sedan.
I Rebellmammornas små, lokala manifestationer är närheten till förbipasserande påtaglig. Där har hon kunnat möta deras blickar och avläsa deras reaktioner. Här på torget i Malmö är det i stället mängden deltagare och den allmänna brokigheten som imponerar. Den brokighet som verkar vara moderna folkliga rörelsers signum. Här är ingen viktigare än någon annan. Hit har inte människor sökt sig för att lyssna på en stor ledare som läser ur en helig skrift eller påstår sig sitta inne med alla svar. Hit har de kommit för att se, bekräfta och samtala med varandra, men också för att lyssna på en lång rad aktivister, artister, forskare, författare och poeter som kommenterar klimatkrisen på sina olika sätt. Det är allvarligt, tänkvärt, vackert, rörande och ibland roligt.
Hon jämkar vikten, rätar ut benen en stund och tänker att det väl egentligen är det som är demokrati. Att vem som helst kan ta en mikrofon och säga nåt men också att människor samlas på en plats i verkligheten och pratar med varandra om något de tycker är angeläget och viktigt. Det är i alla fall därför hon är här. För att få känna sig som en del i något större. Som en del i en växande rörelse som vill förändring och vågar visa det.
Under tiden hon är där refererar flera talare till en undersökning som visar att en överväldigande, men tyst, majoritet vill se en mer radikal klimatpolitik men inte tror att andra vill det. Hon reser sig upp och går en bit bort. Tittar på dem som går förbi och undrar om de är likgiltiga, blir provocerade av aktivismen eller om de känner att de nog egentligen borde sitta där själva men inte vågar närma sig. Hon kan i så fall förstå det. De är så många den här gången, och sitter så tätt tillsammans i sin tydliga gemenskap, innanför linjen av röda halsdukar och en rad bord med information och fika. Det krävs stort mod att kliva in för den som känner sig okunnig eller osäker på sitt eget engagemang.
För även om det är obekvämt att sitta på ett torg så kan det fortfarande vara bekvämt att stanna kvar inuti sin bubbla av gemensam bakgrund, värderingar, insikter och åsikter. Det kan vara frestande att sitta nöjd på det där lagom obekväma torget utan att sträcka sig ut ur bubblan för att möta och lyssna på människor som inte vet, inte vill och kanske inte alls håller med.
Hon går tillbaka till sin plats i ringen och känner att det viktigaste med den här manifestationen nog är att deltagarna får möjlighet att samla argument och kunskap, dela sin sorg och elda under sin vrede. Kanske kommer den kraften räcka till för att spräcka bubblan och nå fram till den där tysta majoriteten. Kanske kommer fler komma med när de ser hur många de redan är. Hon hoppas det. Eftersom det är så det måste gå till.
Moderna icke-hierarkiska folkrörelser.
Bubblifieringen av det offentliga samtalet.
