Natten till lördagen uthärdade ett tjugotal klimataktivister mörker, häftiga skurar och sömnlöshet. Mitt i Malmö. Syre ringde upp 73-åriga Victoria Strand som rest 60 mil enkom för att vara med under manifestationen – och frågade varför?
– Vi behöver de här energiinjektionerna, säger hon.
Att campa är inte för alla. Än mindre att göra det mitt i centrala Malmö på ett stenbelagt torg under häftiga skurar och med endast ett enklare partytält som skydd. Men det var vad ett tjugotal klimataktivister gjorde natten mellan fredagen och lördagen, som en del av en 24 timmar lång manifestation. 73-åriga Victoria Strand var en av aktivisterna som tillbringade fredagseftermiddagen på Gustav Adolfs torg i Malmö – och sedan tog sig igenom hela den långa natten, bara för att fortsätta manifestera ytterligare ett par timmar på lördagsförmiddagen.
– Jag tror jag sov mellan fyra och sex. Vi höll värmen, småpratade och pratade om allt mellan himmel och jord, om detta med klimatet och sådant som handlade om barnen och barnbarnen, ja hur livet är. Vi hade det ganska mysigt måste jag säga.
Du funderade aldrig på att avbryta?
– Inte alls, jag var förvånad över att jag var så pass pigg som jag var.
Vad fick ni för respons?
– Några överförfriskade personer kom och undrade vad vi gör här. Men vi berättade att det var en 24 timmar lång manifestation för klimatet, att det inte var bra det som hände i världen och vi fick bara positiv respons.
Så vad fick dig att göra det?
– Jag har ju barn och barnbarn som jag vill ska kunna leva på den här jorden, så allt behövs som kan dra uppmärksamhet till frågan. Men också för att fler personer ska förstå att vi är många som känner oro och för att politikerna ska agera. En annan orsak för mig är att jag tillhör den generation som ställt till det. Under vår generation har utsläppen eskalerat. Vi som orkar har all anledning att gå ut och säga att det här måste stoppas, det här måste förändras.
– Det pratas mycket om att vi behöver konsumera mindre och då tror många att det handlar om att gå tillbaka till stenåldern. Så är det inte. Men vi kanske behöver gå tillbaka till 1970-talet och det var helt okey, jag lovar. Jag var med. Vi hade det roligt och bra med hög levnadsstandard. Klyftorna var inte heller så stora, vilket också bidrog till ett bra samhällsklimat.
Skulle du göra det igen?
– Absolut, det kan ibland kännas så väldigt hopplöst när allting går åt fel håll, både i Sverige och i världen. Men under sådana här tillfällen träffar vi ju människor som också kämpar på och det ger väldigt mycket energi och vi behöver energiinjektioner för att fortsätta orka vara aktivister. Sedan var det ett jättefint program med musik, poesi och forskare och författare. Vi dansade och vi sjöng. Det var mycket energi.
